...End!

Sa Winston Churchill....

Han sa vidare:

"This is not even the beginning of the End.

But perhaps it's the End of the beginning"

Han menade då slaget om El Alamein 1942.

Det var första gången som engelsmännen gav tyskarna ordentligt på tafsen i Andra Världskriget.

Å andra sidan sjöng Jim Morrisson i the Doors att This is the End.

Jag vet inte så noga, allt beror nog på hur man ser på saken, det beror på inställningen.

Jim Morrisson mötte tyvärr sitt slut alldeles för tidigt.

Winston Churchill hade å andra sidan hälsan ganska så länge.

Jag väljer att se det som att varje slut ger möjlighet till en ny början.

Hur vi ser på saken!

Min innerliga önskan är dock att 2017 blir ett bättre år än 2016.

Inte för egen del, 2016 var för min del ett lika gott år som något annat.

Jag gjorde mina framsteg och hade mina bakslag, precis som vanligt.

Jag slog på arslet, reste mig, omvartannat.

Som Livet är!

Värre var 2016 för Världen och för människorna i den.

Det jag främst tänker på är de hemskheter som händer i Syrien, Irak och som präglar oss här borta i Europa.

Det påverkar även oss här uppe i den höga Nord, vare sig vi vill det eller inte.

Det jag främst tänker på är IS och följderna av samma idioter.

Jag tror aldrig vi har sprungit på en sådan genomgripande och isande ondska i historien förut.

De enda som IS möjligen kommer i närheten av är just Churchills fiender - nazisterna.

Men till skillnad från nazisterna försöker inte IS dölja sina brott eller sin ondska.

Tvärtom!, de saluför den till allmän beskådan för den som vill se.

Det här är något nytt, det här är något vi inte är vana vid.

Tyvärr så måste vi vänja oss.

IS är en Hydra.

En Hydra är en grotesk varelse med minst åtta huvuden.

För varje huvud som huggs av växer dessutom två nya ut.

Dess andedräkt är förgiftad och sprider död runt omkring sig. 

För att komma till rätt med en Hydra så måste den brännas ihjäl, förintas i atomer.

För att kunna åstadkomma detta krävs det exraordinära insater.

Insatser som det inte verkar som om någon är beredd att betala idag.

Vi får vänta och se, under tiden måste vi vänja oss med att leva med fruktan.

Just nu är fruktan i Turkiet, i morgon kommer den vara någon annanstans.

Jag är dyster idag!

Förlåt.

Jag ska försöka avsluta denna  blogg med en lite mer positiv klang.

I torsdags var jag på en katolsk minnesmässa för en mycket fin kvinna, mor till en annan fin kvinna.

Prästen där förklarade Livet och Döden på följande ganska enkla sätt

På ett sätt som även en Agnostiker av min rang med enkelhet faktiskt kan ta till sig:

Tiden/Livet här på jorden är en Vandring, en Pilgrimsresa och när döden inträder är det början på något nytt.

En ny och bättre värld.

Och kanske är 2017 just det, början på något nytt och bättre?

I så fall hade väl både Winston C och Jim M både fel och rätt beroende på hur man ser det.

Jag bestämde mig i alla fall där och då att jag är helt rätt ute.

Jag är en luffare, en vandrare och en Pilgrim.

I år ska jag vandra en jävla massa innan jag ger mig kast med Santiago de Compostela igen.

Och i år blir det de 20 milen mellan Pamplona och Burgos.

Och kanske hittar jag något där längs vägen som leder mig en bit vidare på min jakt efter svaren?

...arbetssättet.

På Servicekontoret....

Så kan ni sluta undra nu.

Jag anpassar mig långsamt, det går faktiskt att lära om och lära nytt även för en sån som jag.

Men om jag gillar nymodigheterna låter jag vara osagt.

Jag tycker det är oklart.

En kölapp för allt!

Men först skall kunden passera ett nålsöga där ödet avgörs - mänsklig kontakt eller digital.

I dont know...

I dont know if I really want to know, to be honest....

Idag fick min gode vän Muammer en kram av mig på morgonsamlingen.

Jag tycker att han förtjänade det när han tippat så pass bra att vi fick 13 rätt på stryktipset i helgen.

Sen att det bara blev lite drygt 400 spänn var är oviktigt, 13 rätt är respekt!

Men utdelningen hade ju så klart varit en annan om inte halva Sverige haft 13 rätt samtidigt.

Just där hade vi lite oflyt.

Hade vi istället fått in våra kryss i Arsenal och Manchester så hade jag aldrig skrivit det här.

Då hade jag istället bjudit in till fest ikväll.

Annars så är jag inte så förtjust i sånt där krameri, det kan lätt bli krämeri där det skall kramas både hit och dit för både det ena eller det andra.

Distans är mer min grej!

Fick höra idag att vår Kung aldrig varit på Statsbesök i Israel.

Jag kan inte komma på mycket som hedrat honom i mina ögon genom åren.

Men sånt här "impar" på mig.

Jag gillar folk som står för saker.

Här vänder han inga blad minsann!

Skälet till att han adrig åkt dit officiellt är alltså mordet på hans släkting, Folke Bernadotte.

Den Bernadotten mördades där 1948 av israeliska terrorister(eller frihetsivrare, beroende på vem man frågar), vilka sen hyllades som hjältar och till viss del fick framskjutna positioner i den nybildade Staten Israel.

Paradoxen här är ju glasklar, för de flesta vet väl att samma Bernadotte räddade 10 000 tals Judar i 2; Världskrigets slutskede i sina vita rödakorsbussar?

Jag hoppas däremot någon gång få åka till Israel.

Där kan vi snacka om att gå på historisk mark.

Men just nu törs jag inte, verkar för ostabilt.

Om det nu någonsin blir stabilare?

Jag kallar mig israelvän.

Min vänskap bygger mest på ett historiskt intresse för ett folk som jag beundrar.

Hökarna som bestämmer där, krigsivrarna, de som bygger murar likt Apartheid ger jag dock inte mycket för alls.

Mm, historia är viktigt för mig.

Att man inte glömmer.

Någon annanstans som jag vill ta mig till är Normandie.

Till stränderna där.

Jag vill gå där, flera mil om det är möjligt.

Jag vill känna strandynerna under mina fötter och smaka på saltvattnet.

Kanske kan man där förnimma de 10 000 tals själarna av allierade soldater som kämpade och dog för vår frihet just där, i det då blodröda vattnet.

Det landet som de dog för, Frankrike och Europa är inte samma land eller länder längre.

Då hade de flesta av Europas länder fått känna på det fascistiska och nazistiska stöveltrampet.

Nu väljs samma slag människosyn återigen in i parlament(i Frankrike i synnerhet) på helt demokratisk väg.

Sorgligt!

Det finns ett ordspråk jag finner mer klockrent än andra:

"det enda vi lärt av historien är att vi inte lärt oss någonting"

Nåt annat som sagts en gång är oxå:

"där vi männsiskor börjar bränna böcker, kommer vi också att börja bränna människor"

Sagt av en tyskjudisk tänkare 100 år innan nazisterna gjorde just både dessa saker.

Han visste inte hur rätt han hade!

Just nu bränner vi väl inga böcker i Europa.

Men vi bygger taggtråd.

Jag vete fan om det är så bra det heller, om jag ska vara ärlig...

...håll.

Trots gårdagens löfte till mig själv om morgondagens bättring, så nödsakas jag smärtsamt erkänna att Juldagsfrukosten fortsatte där Julaftonens matintag avslutades.

Morgonen började med mjukbröd, knäckebröd, smör, ost, älgkorv, prinskorv, köttbullar, skinka, senap, smörgåsgurka, kaffe och o'boy.

En katastrofmix!  

Magen blir som en tvättmaskin som åker än dit, än hit och trots att jag ideligen fyller på med tvättmedel i form av oändliga doser samarin så blir det inte riktigt ordning inne i trumman.

Det bildas luftfickor som inte ens en torktumlare skulle få ordning på.

Möjligen skulle en enkelriktad centrifug kunna göra något åt saken.

Man kanske borde prova laxermedel som sköljmedel?

Jag tror jag växlar ned med pizza eller kebab framåt kvällen för att försöka närma mig något som kan kallas för normal vardag.  

Förra veckan innebar en del för rättsväsendet i Sverige:

En brutal återfallsförbrytare fick sänkt straff för det brutalaste kvinnomordet i mannaminne.

Det var inte brutalt nog tydligen.

Nä,hä!

6 st av de 11 st som misstänkts ha kompanimördat en kvinna i Långhyttan ska sinnesundersökas.

Dessutom har 4 av dem dömts för mord och 2 för medhjälp.

Vad de 5 andra gjort, får vi först veta senare, men snacka om otäck masspsykos.

Jackie Arklöv får inte sin Livstidsdom tidsbestämd.

Han kommer alltså inte ut SNART!

Tack för det, han kan stanna där han är, målandes sina tavlor, eller vad fan han håller på med?

Nu till killen som sköts i Bagarmossen.

"småbarnspappan som mördades av Polisen"

Jag har sett de rullande filmbilderna av händelsen.

Visserligen är det en del märkliga omständigheter, som varför poliserna sköt inifrån bilen, ut genom den egna vindrutan.

7 kulor, varav en tyvärr träffade dödligt.

Men att de sköt med rädsla för eget liv tycker jag är ställt utom allt rimligt tvivel och att de handlade helt rätt likaså.

Snubben hoppar runt som en vettvilling och pekar och gör utfall mot polisbilen med ett pistolliknande föremål som han dessförinnan hotat andra medmänniskor med i närområdet.

Vad skulle de ha gjort Polisen?

Mamman, vars son tog livet av sig på psykmottagningen säger att "vården tog livet av min son".

Det är ju inte riktigt sant, visst har vi en fullständigt otillräcklig psykvård i det här landet, men det var inte sjukvårdarna som mördade, de gjorde nog så gott de kunde, med de bristande resurser de faktiskt hade. 

Killen tog själv livet av sig, ingen annan.

Han fann ingen annan utväg.

Tråkigt, tragiskt, men inte desto mindre så var det just så.

Jag har så oerhört svårt för sånt där.

Att det alltid ska utses någon bortre skyldig.

Vare sig det är mord, naturkatastrofer eller något annat tragiskt så är det alltid någons fel.

Helst någon HELT annans fel, än de i händelsen närvarande.

 Estoniakatastrofen!

Likadant med Tsunamin, till slut blev detta hemska något som regeringen skulle ta ansvar för.

Det finns liksom ingen rim och reson i vissa saker, tycker jag.

Sverige, Landet där syndabockar alltid måste utses, djupt synd tycker jag.

Jag är på väg ut i en mellandagsrea.

På jakt efter ytterligare tv till hushållet.

Sabine skall få en egen!

Det är bara att erkänna att jag styr med för mycket fotboll på den enda befintliga tv'n i hushållet.

Nya teknikprylar är alltid förknippat med ett visst mått av ångest för mig.

Jag tror aldrig att det kommer att fungera, det är mitt utgångsläge.

Jag hoppar utan fallskärm och visst fan kommer jag att slå ihjäl mig, det är så jag tänker.

Sen när det mot konstens alla regler ändå till slut funkar så blir jag stum av förundran.

Igår skulle jag fixa lite Spotifybakgrund, lite Julmusik sådär.

Det slutade med att jag var borta i 45 minuter.

Spårlöst försvunnen.

Det som alltid fungerat förut, fungerade helt plötsligt inte längre.

Det kom inte något ljud.

Jag rev upp alla jävla sladdar och kopplingsdosor mellan nät, högtalare och dator, men inget hände.

Till slut så blev det så varmt därinne i rummet, så jag var tvungen att öppna fönstret på vid gavel.

Till slut fann jag en dosa, en rund sådan, som en snusdosas storlek ungefär.

Aha, volymkontrollen!

Fick avsluta sen med ytterligare en Julaftonsdusch.

Helt slut!

Men Boney M's version av Little drummer Boy, det var värt det....

...begrepp.

Som får mig att bita blod i min läpp....

Jag är lite orolig inför morgondagen.

Comeback på Servicekontoret efter ca 1,5 månads bortovaro.

Min plats på Golvet är bortrationaliserad, allt ska styras till det digitala.

Jag är en runsten, min tid som golvHitler är över.

Jag nödsakas anpassa mig, lära mig nytt.

Det känns lätt störande, jag får helt enkel lita på min charm.

Men varför skulle inte jag?

Mina kollegor och chefer har låtit mig vara en del av golvet, golvet en del av mig - länge nog nu.

Allt har ett slut kanske, eller kanske ska man byta jobb?

Såg Laleh på tv.

Funderar på om hon är bra eller dålig, sann eller osann.

Jag bestämmer mig för att hon är bra och annorlunda.

Idag upplevde jag på nära håll en sån där skärmgångare i Sundbyberg.

En häftig inbromsning och ett signalhorn avstyrde det hela och mannen gåendes mot rött häftigt inbegripen i ett samtal hoppade nästan ur brallan, men klarade sig ifrån att sumpa telefonen.

Våra telefoner håller vi hårt i.

Utan det digitala går vi under.

Jag tror tvärtom, eller åtminstonde balans.

Lönerevisionen är över.

Det känns tomt.

Kollade min status som anställd härom dagen.

29 år och 10 månader på Försäkringskassan i skrivandes stund.

Snart är det dags för nit och redlighet i statlig tjänst.

Vi kommer att vara 3 på Julafton.

Jag ser fram mot det!

Idag lyser det väldigt klart att en av de där 3, den yngste är en själens krigare.

Hon har vunnit över sig själv, det är oftast den svåraste matchen.

Jag är stolt för det.

Hon är det säkert oxå.

Förövrigt är en annan av de där 3 också en Amazon, en fighter.

Jag, jag har inget krig, om jag någonsin haft nåt.

Jag glider nog mest runt omkring i det här som kallas Livet.

Gör det så bra som jag kan, en dag i taget.

Lugnast så!

Är det någon som kan berätta för mig var Ulf Lundell har tagit vägen?

Jag tycker att han är spårlöst försvunnen.

Kom tillbaka, allt är förlåtet  

Tills dess har jag Kiss.

Nästa år 2 ggr dessutom.

Både i Göteborg och i Stockholm.

Träffade en väldigt fin man igår.

Han är i sorg, det var tungt och nästan ohanterligt att se.

Samtidigt en otrolig manifestation, ett bevis på vilken kärlek han måste ha upplevt med en livskamrat som nu tyvärr inte längre finns bland oss.

Vansinnesdåd i Berlin och i Turkiet.

Vi lever i en hemsk tid, måtte 2017 bli bättre, det måste bli det.

...menar!

Att jag är en militant nykterist som är mot allt vad som kallas öl, vin eller sprit....

Att det är just därför jag snackar och tycker saker som jag gör!

Inget kunde dock vara mer fel!

Jag är nykter alkoholist, det är en enorm skillnad.

De som kallar mig militant är oftast de som själva har de största problemen med sitt drickande.

De som lider som jag led.

De vet att jag vet!

De gör det för att skydda det enda som de tror håller dem uppe.

De gör det för att med tystnad hålla mig utanför.

Jag ser inte alkoholen som roten till allt ont i samhället och jag har inte dedikerat mitt liv till att stoppa den varhelst jag ser den – om det så är det sista jag gör!

Jag kedjar inte fast mig i dörren till en av Systembolagets butiker i ett försök att förhindra människor från att gå in där för att handla och jag är inte den flitigaste flygbladsutdelaren någonsin i min kommun i en tröstlös kamp mot alkoholkonsumtionen i samhället.

En del av det här ovan har kanske historiskt hört till den svenska nykterhetsrörelsen.

Jag är dock ingen nykterhetsrörelse, däremot är jag som sagt en nykter alkoholist som har AA att tacka för att jag överhuvudtaget lever idag och det är en jävla skillnad.

Jag kan säga att nykterhetsrörelsen till stora delar har rätt, men de vet själsligen inte varför, det vet bara vi nyktra alkoholister och förmodligen eller i synnerhet de barn som växer upp vid sidan till missbrukande föräldrar.

Min högsta dröm är kanske inte att kunna sitta och smutta på ett glas rött vin eller med en immande stor stark, men jag önskar att jag hade haft möjligheten till det valet.

Men eftersom det förmodligen kommer att leda till att jag bryter mig in i Statoilmacken när vinet och ölet tagit slut för att roffa åt mig de folköl jag kan hitta, så tvingas jag avstå.

Jag låter bli, det är mitt val.

Jag gör det valet varje dag, en dag taget...

Det finns bara två vägar för mig – total avhållsamhet eller ständig fylla, ut eller in i dennsamma och ständig ångest.

För mig handlar det om kaos eller något som liknar någon slags ordning.

Eftersom jag är lyckligare, snyggare   och mer framgångsrik som nykter alkoholist än missbrukande alkoholist får det bli den nyktra vägen.

Jag är inte den proffsiga Peter som idkar avhållsamhet för att det främjar min karriär att inte tappa kontrollen på firmafesten, lika lite som jag är den hälsosamma Peter som hellre dricker ett glas morotsjuice, inte heller den principiella Peter som inte ens tycker att man ska använda alcogel eller t-sprit till bilen och till sist men inte minst så är jag inte heller den religiöse Peter som tror att spriten leder ned till Djävulen.

Men jag är rätt så kaxig i min nykterhet, det är sant.

Jag pratar gärna vitt och brett om att jag är nykter alkoholist.

Jag gör det här än där, i många olika sammanhang, jag gör det med kreti och jag gör det med pleti.

Ibland för såna som vill höra, men lika ofta med såna som inte vill höra.

Jag gör det säkert av en mängd olika orsaker.

Men av en orsak främst!

Jag vill slå sönder tabun och bryta tystnaden.

Jag är inte särskilt anonym, ibland borde jag kanske vara det mer, jag vet, men jag lider som fan av att se människor i min närhet lida som jag led och inte våga söka den hjälp som jag vågade söka...

Jag fortsätter!

Med en dåres envishet....

...Text-tv.

Att människor runt om i världen lider mer av psykisk ohälsa än av fattigdom....

Alltså:

Man är mer olycklig i det faktum att man mår dåligt i själen, än av det bittra tillstånd fattigdom för med sig.

Nu skulle man ju kunna påstå att fattigdomen i sig är roten till att man mår psykiskt dåligt.

Till en viss del kan det nog vara så!

Men mot det i allt för stor utstäckning talar, att man faktiskt inte kan köpa lycka för pengar och att man inte blir särskilt lycklig inombords bara för att man har pengar undanstoppade på Caymanöarna.

Den här undersökningen som jag läste om visade dessutom tydligt att vi i Västvärlden satsar allt för lite på en fungerande vård för våra själsligt sjuka.

Vi lägger helt enkelt för lite pengar och omsorg om dessa människors vård rent samhällsekonomiskt.

Det blir ju en besvärlig ekvation då kan man tycka, eftersom just själslig sjukdom är det som nu samhällsekonomiskt lyser som den stora faran i stadsbudgetar och som slår i taket när det gäller sjukskrivning.

Jag ser psykisk ohälsa runt omkring mig varje dag.

Jag upplever den.

Jag försöker stävja den och trösta bort den, men oftast är jag handfallen

Jag ser missbruk runt omkring mig varje dag.

Jag är själv en f d missbrukare.

Jag inledde mitt missbruk genom självmedicinering därför att jag mådde själsligt illa.

Jag var stark, jag tog mig själv igenom och ur.

Jag hade dessutom en stor portion tur.

Jag fick hjälp.

De flesta som drabbas av ovanstående är inte så starka, speciellt inte när det pågår.

Alla har inte samma tur som jag.

Alla får och vågar faktiskt inte söka hjälp!

Hur många ska gå under innan vi börjar prioritera till vad som är viktigt i Livet?

Jag har inga svar.

För övrigt fick jag nyss vetskap om att vår Julafton blir ett par deltagare kortare.

Två medlemmar kommer inte eftersom vi har deklarerat Vit Jul.

Med Vit Jul menas nolltolerans med alkohol den kvällen.

Beslutet togs med hänsyn om omsorg kring en av de inblandade, kring en av de som nu inte kommer.

Nu sprack det.

Är jag förvånad?

Ja, faktiskt.

Jag trodde i min enfald att man skulle kunna ställa över flaskan en enda jävla Julafton.

...klurar.

På en lite knepig grej....

Man börjar ju närma sig döden.

Det är ett faktum, man börjar närma sig redan från den dagen man föds.

Det är väl det som verkligen är den biologiska klockan?

Nu när 50 står som nästkommande vägvisare så är det ännu mer påtagligt.

Sista perioden i hockeymatchen.

Lite oslipade skridskor sådär.

Jag kommer att chansa med att ta ut målvakten och lira med 6 utespelare för att få till en förlängning.

Men förmodligen slutar det väl med icing eller en tackling i sargen som man aldrig reser sig från.

Sudden Death!

Men jag hade inte tänkt fastna i de grubblerierna här och nu, men de finns där, var så säkra.

Det knepiga jag tänkte skriva om var något jag just såg på tv.

En 18-årig tjej hade sin bortgångne moder i en urna på bokhyllan.

I Sverige.

Får man ens ha det?

Det hade jag i så fall ingen aning om.

Jag trodde i min enfald att den skulle grävas ned eller spridas för vinden i någon minneslund.

Iof har jag hört att man, hårt sanktionerat från Samhället kan få tömma den i havet också.

Jag har ingen koppling till havet riktigt, förutom de sedvanliga finlandskryssningarna.

För några år sen läste jag om några snubbar som kom över deras polares urna efter hans frånfälle.

De gav sig helt sonika ut på stan, jag tor det var i Göteborg och kastade lite aska lite här och där.

De strödde sin gamla polare på de ställen där han hade hållt till som mest och haft som roligast.

Det blev bedömt som ett brott mot Griftefriden.

Jag kan förstå det!

Det kan inte vara kul att ligga begravd på kroggolv i Göteborg och virvla upp som damm när människorna yr runt och skvimpar drinkar på stället.

Det var det de gjorde nämligen, de spred askan på stans krogar, det var deras begravningståg med gravöl till, kan man anta....

Men det kan kanske vara något även för mig?

Inte kroggolv då alltså.

Men sandlådan på Kristinavägen där jag växte upp, det kan jag tänka mig.

Gåseborg i Viksjö, mm, där borde det också finnas lite.

Pizzerian i Barkarby, som oregano på pizzan.

Så borde man ut i jobblivet också, på golvet på Servicekontoret, där borde det ligga några korn, alldeles klart.

Uggleborg, gamla FK, självklart, där var jag nästan i 30 bast, mitt andra hem.

Äh, jag vet inte, jag tycker det är lite oklart, vad man borde göra med sig.....

...blir skitig snö.

Är det inget jag uppskattar....

Då kan det hellre få vara!

Nästa vecka åker jag dock på vintersemester till både Hudiksvall och Sundsvall.

Där är det säkert bättre ordning på både snön och plogningen.

Idag har jag varit på Ombudsmöte.

Det är det mötet på året då det skall väljas till olika saker.

Jag blir aldrig vald till något, på 3 omgångar har jag inte ens lyckats bli rösträknare vid ett enda tillfälle.

Mig passar det alldeles utmärkt  

Jag är inte så bra på möten  

Intressant var att vi hade en inbjuden gäst.

Statssekreterare från Socialdepartementet, Therese...nånting.

Med sig hade hon även en sakkunnig, men vad hon hette har jag glömt, för hon syntes aldrig.

Det kanske var meningen också.

Jag vet inte egentligen vad en sakkunnig ska göra?

Hon kanske ska hoppa upp på scenen om statssekreteraren blir osaklig?

Statsekreteraren Therese pratade i alla fall om sjuktalen och vad man gjorde med dom.

Efter ett tag av undran så ställde jag frågan om de inte ibland kollade orsakerna oxå.

Där vart hon lite svävande och ännu värre blev det när jag drog kopplingen till den digitala teknikens utbredning.

I alla fall jag tror att mycket av den sjukdom vi ser idag som är kopplad till stress, utbrändhet och psykosomatiska sjukdomar kan härröras av det faktum att vi ska vara påkopplade, uppkopplade och nåbara hela jävla tiden.

Lägg sen till det faktum att vi till stor det träffas genom bildskärmar på olika sätt utan riktiga möten mellan människor, så tror i alla fall jag att vi är inne på en farlig väg...

Tänk bara på de här "skärmgångarna" som glömmer både övergångsställe och röd gubbe med trafikolycka som följd.

Livsfarligt!

Min undran vann nog inte så mycket fäste i Socialförsäkringsdepartementet.

Inte hos den sakkunniga heller om jag ska vara ärlig!

Men om man tillbringar 5 minuter tillsammans med en tonårstjej, vars mobil innehar 3% kraft kvar i batteriet och det samtidigt saknas nära tillgång till mobilladdare, så lovar jag att det blir stressigt, både för henne och mig.

Hellre en utbränd mobil än utbrända människor.

Kanske skulle man starta mobilbrännarbål?

Kanske skulle vi börja prata med varann efter det på riktigt?

Fan tro't!

Noterar för övrigt att Krister Pettersson ska bli ny Förundersökningsledare för Palmegruppen.

Inte den Christer Pettersson, Gudbervars.

Om han hade  blivit det på sin tid hade det kunnat bli ordentligt jävla rörigt!