....nån Pridefestival.

Jag går helst inte på några festivaler alls....

Det är för andra än mig.

Jag tycker det verkar lätt hysteriskt.

Förstår mig inte på det där över huvud taget.

Det är inget fel med kärlek på gatorna, inte alls.

Numera råder det ju hatets evangelium överallt, så kör på.

Jag är en av dem som tycker det är hög tid att Jesus borde komma tillbaka.

Men utan religion.

Jag går på fotboll istället, Arsenal-Lazio.

Kebab innan på Odenplan.

Vaknade till spöregn idag.

Men innan jag hann somna om var det redan över.

Om 3 veckor är jag i Spanien på en buss på väg till Pamplona.

Jag känner mig hemma där, jag känner mig fri och enkel där.

Allt jag behöver är att ta ett steg framåt mot dagens mål.

Det jag behöver finns i min ryggsäck.

Det jag inte behöver finns inte.

Har precis sett en dokumentär i 3 delar om Stalin på svt-play.

Vilken dåre!

Lismare runt om honom, men ändå dog de av honom till slut.

+ 10 tals miljoner andra.

Hur kommunister hyllat honom i olika tider begriper jag inte.

I och för sig begriper jag mig inte på kommunister heller.

Inte nazister heller för den delen.

Skillnaden mellan dessa mordiska företeelser är att den förre av den är på tillbakagång, men den senare ser ut att vara på framgång.

Vita skjortor, nypressade kostymer och nytvättade munnar.

De har lagt om orden de säger, men de menar samma sak.

Men de kan aldrig vinna.

En dag faller dem!

Är jag socialist?

Har jag nånsin varit det?

Om det betyder att jag tror på alla människors lika värde?

Ja, i så fall är jag det!

Jag ser vad jag ser.

Jag hör vad jag hör.

Sanningen är numera ett udda tal.