luffaren

Alla inlägg under april 2017

Av peter - 29 april 2017 17:09

...snubbar.

Man ostört skulle vilja ha i enrum och få säga ett o annat till....


Eller ännu bättre.....


Det finns en del snubbar man skulle vilja kasta in i ett gemensamt förseglat rum med ett uppretat vildsvin.

Jag tänker då närmast på Trump, Kim, Erdogan och Putin.

Man kan ju leka med tanken om vem som skulle komma ut levande när man öppnade upp dörren.

Kanske vildsvinet, men med en ny Trump/Kim- frisyr  ?

Dessförinnan hade säkert Trump twittrat om att han ledde på poäng, Erdogan utlyst nyval, Kim släppt en fis som störtade till marken i ett hav av odörer och Putin trott att han var Rasputin.


I vilket fall är det skrämmande att dessa maktens män som sitter med sina fingar på avskjutningsanordningar är sådana fullständiga galningar med så oändlig makt.

Den ene är faktiskt knäppare än den andra - jag tror det mesta av förklaringen stavas mindervärdeskomplex.


Är de frukten av ett viljelöst folk i deras hemländer?

Eller är människorna i Usa, Nordkorea, Ryssland och Turkiet bara vilseledda och intet mer upplysta än att förtjäna såna företrädare?


Jag tror det är knepigare än så!


Snarare handlar det väl om historia och frånvaro av fungerande demokrati.

I den bästa av världar kan man väl säga att Ryssland är en demokratur.

Turkiet vete fan egentligen -  man ska aldrig blanda religion och politik, det är det första.

Nordkorea, ja, vad ska man säga?

Usa, en demokrati på pappret, där man med enorma summor pengar kan köpa sig platsen ända in i Vita Huset?


Gemensamt för dessa länder är att det är ganska så unga länder.

Dessutom något annat förenande är att dessa länder aldrig har varit särskilt intresserade av några andra länder om det inte funnits något att tjäna på det.

Vad vet egentligen människor där om andra människor utanför det egna landet?

Vad vet de egentligen och vad tillåts de få reda på om sitt eget land?


Inget av länderna har heller på något påtagligt sätt gjort upp med sin historia.

Man har gjort sig skyldig till en hel del kan jag säga.


Turkiet har en enorm skuld i ett utstuderat folkmord på armenier som man inte vill kännas vid.

Ve den som för detta på tal!


I Usa har ett lika utstuderat folkmord genomförts, på ett folk som vid den tiden kallades indianer.

Usa's del i stödet till diktatorers slaktande av oliktänkande i Sydamerika är nog ingen nyhet.


I Ryssland har människoliv aldrig varit särskilt viktiga för de som suttit vid makten.

Att besinningslöst slösa med människoliv har snarare varit ett medel.

Det har då främst gällt den egna befolkningen.

Men vi kan också titta på vad deras syn på kommunism ställt till i andra länder genom åren.


I Nordkorea har miljontals svultit ihjäl p g a misskötsel och att stålarna istället lagts på vapenindusti.

Dessutom är folket, till den del det inte är helt hjärntvättat totalt skrämts till tystnad.


Churcill sa en gång om demokrati att det egentligen inte var ett särskilt tillfredsställande fungerande styressätt.

Men han sa också att det var det bästa sättet som fanns.

De andra alternativen var allt för dåliga.

Han var dessutom den bästa försvararen av demokratin när Europa brann och stöveltrampen ekade på andra sidan den engelska kanalen.


Jag är inget större fan av Churcill.

Han var en son av det Brittiska Imperiet och dess galna drömmar.

Men han hade sina poänger, onekligen.


Demokrati är det bästa vi har!


Vi måste visa världens folk att det faktiskt fungerar.

Vi ska inte isolera länder.

Vi måste visa att det vi har, ska de också vilja ha.


Det är folken som bygger länderna, det är folket som är de enda som kan det!


Av peter - 25 april 2017 17:39

...omöjlighet.

Jag tillhörde de som upplevde livet så....


Jag ville inte vara med.

Jag ville vara en utomstående betraktare av mig själv.

De som befann sig runt omkring mig förstod jag mig inte riktigt på.

Mig själv ska vi inte ens prata om.


De som hade det som de hade, kunde fortsätta med det, men själv ville jag helst ha nåt annat - vad oklart.


Lite nonchalant kaxigt kan tyckas.


Men det var det inte, det var allt annat än det.

Sanningen är att jag var livrädd.

Jag saknade mod inför livet.


Det var oro på morgonen och oro på kvällen.

Däremellan i stort sett ingenting, förutom ännu mer oro.

Känslor som jag inte rådde över, som jag inte förstod.

Rastlöshet.


En flaska av alkohol som ropade kom.

Jag föll rakt ned.

Drunknade.


Idag försöker jag göra det omöjliga i livet möjligt.

Det är svårt för en sån som mig.


Men så länge jag har drömmar och visioner som är verkliga så har jag en chans.

Jag odlar det.


Jag drömmer mig lika mycket framåt som bakåt.

Gjorda resor, framtida resor.


Nostalgi är viktigt för mig!

Jag odlar det oxå!


Jag tänker mycket tillbaka på min egen historia.

På människor jag mött.

Människor som jag lämnat, som lämnat mig.

På saker som hänt, som nästan hänt och sånt skit som inte borde hänt.


Jag är en man som snart är 50.

Det har funnits en tid nu där tankarna på döden har varit en följeslagare.

Och det uppenbart meninglösa i det.

Varför snart dö, när jag precis börjar att älska att leva?

För att inte fastna i det måste jag vara i rörelse, både fysiskt och andligt.

Jag måste hitta nya drömmar, mål och jag måste odla min nyfikenhet.


Våga bli överraskad.

Lite som att hoppa utan fallskärm.

Out from the comfortzone.

Ingen säkerhetslina.


Jag är ingen som så lätt fastnar i grubblerier.

Det finns ingen tid för det, jag måste framåt.

Vid 50 så har man stretat upp för berget och därifrån finns bara en väg och den fortsätter upp.


Jag är varken särskilt sämre eller bättre än någon annan.

Ingen har nånsin anklagat mig för att ha för hög IQ, allra minst jag själv.

Jag tror dock jag har en god portion EQ.

Det räcker för mig.

Dessutom är jag jävligt streetsmart.


Och när jag tänker igenom allt det här.

När jag tänker igenom det jag faktiskt tagit mig igenom.

Förstår jag att jag är rätt så bra utrustad.


Jag har ett hjärta som slår, visserligen med viss hjälp av blodtrycksmedicin.

Så länge den där muskeln pumpar på och inget annat skit händer så fortsätter jag.


Vi har nog bara en stund på jorden och vad som väntar därefter vet nog ingen.

Jag tar chansen!


Av peter - 21 april 2017 18:51

...Frankrike.

Jag tycker att det är förbannat märkligt!


Om det blir så är det nog slut med Frankrike i EU också.

Det kanske blir slut med hela EU förresten?

Chansen är god!


Det blir tid för murar mellan länder igen.

Jag trodde den sista revs 1989.

Så är tydligen inte fallet.


Isolation istället för kommunikation.

Jag tror vi är farligt ute.

Värre än nånsin under min livstid.


Trött gammal galen gubbe med fingret på knappen på andra sidan Atlanten.

En galen parodi till snubbe som basar över ett hjärntvättat lands befolkning skjuter iväg raketer samtidigt som samma lands befolkning hungrar ihjäl.


Turkiet har vridit tillbaka sitt lands utveckling ca 500 år.

Snart ser vi flyktingströmmar därifrån av människor som vill tänka fritt utan påtvingade slöjor.


Och ovanpå allt Zlatans skada.

Ungefär det var det som fick min bägare att rinna över.

Hur ska vi som nation klara oss nu är det tänkt?


Jag orkar faktiskt inte knappt längre.

Jag tror jag drar ner rullgardinen och väntar in el classico till helgen.


AJÖKEN!


Av peter - 11 april 2017 18:44

...lust med att ha en blogg att skriva i efter den 7 april?

Knappt kan jag säga....


Jag antar att jag egentligen skulle kunna skriva spaltmeter om det inträffade, men jag avstår.

Det jag nöjer mig med att konstatera är att det fanns en väldigt massa hjältar där på gatan.

Utan dem hade det kunnat sluta ännu värre!


Jag verkligen avskyr dessa mördare.

Det går inte att förstå deras vidriga hemskheter och hat hur jag än försöker.


Att livet är så otroligt skört är något man blir påmind om rätt ofta.

Livet man har måste fyllas med innehåll, kärlek och ett inkluderande av andra människor.

Under helgen har jag träffat hela min hjelmska del av familjen, det har varit skönt, det har varit ett behov.


Sabine sa något bra igår.

Hon säger ofta bra saker, mer än jag ger henne cred för faktiskt.

Hon sa:

- Peter, nu borde man vara på caminon.

Jag sa:

Mm, förmodligen, men vad är din anledning?

Hon sa:

Anledningen är att caminon är så långt bort från det här som det tänkas kan.


Hon har ju rätt såklart.

Ibland är verkligheten för hård och rå.

Det mediebrus som varit under helgen och som jag idogt tagit del av har varit svårhanterligt för mig.


Ute på vandring har man bara sig själv, sin ryggsäck, dagens mål och alla vackra intryck.

Omvärlden och livets eventuella bekymmer kan man enkelt stänga ute.

För mig är det livsviktigt att kunna göra just det med jämna mellanrum.


I fredags när jag först fick vetskap om vad som skett så överfölls jag av en snabb tanke att berusa mig.

Jag ville fly och låta detta hemska försvinna.

Mitt känsloliv kom ordentligt i gungning.

Jag kom i kontakt med mörka krafter inom mig som jag trodde var bättre begravda.


Jag föll dock inte inför dem.

Jag är glad för det!


Verkligheten är som den är.

Jag måste lära mig hantera den.

Men det är så svårt ibland!


 


Presentation


Den här bloggen är min självterapi. Mitt största problem i Livet är och kommer alltid att vara Peter. Det är min utgångspunkt i den här Bloggen. Välkomna!

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< April 2017 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

allmänt


Skapa flashcards