...uppmätt!

Bland glassande, badande och soldyrkande svenskar.....

I människors/medmänniskors absolut djupaste olycka har det fötts en ny tids sensationshungriga människokorpar.

I takt med sommarens intåg med olyckor i trafiken och drunkningstillbud så sätter man sin egen sensationshunger framför hyfs och rätt.

Man sätter det till och med framför livräddande insatser.

I sin iver att bli dagens inslag på sociala medier så skyr man inga medel.

Det började med att man filmade och fotade efter terrorn på Drottninggatan, mitt bland döende och blödande.

Det fortsätter nu....

Vad fan är det för fel på människor?

Man undrar ju vad fan de lider av?

Jag väljer att focusera på de hjältar som faktiskt gör allting rätt på olycksplatser istället.

De som hjälper och ibland faktiskt räddar liv med fara för eget väl och ve.

Annars skulle jag fan inte orka gå upp ur sängen!

Igår gick jag 1,5 mil i västerförort.

Det var rätt tungt och mina tankar gick ibland till de som samtidigt sprang maran.

Varför gör man en sån sak frivilligt?

Det blev även en pizza i Barkarby - den står fortfarande kvar där ohotad både i smak och utseende.

Hawaii med extra stor dos köttfärs på.

En sällsam upplevelse  

En lika sällsam upplevelse är det inte att det verkar saknas aircondition nästan överallt.

På bussar framför allt.

Snart lär det svimma någon framför mina fötter om jag inte hiner före.

Sossarna har gått åt helvete.

Det är bara att konstatera.

SD kan bli största parti, trots att nästan alla andra redan har anammat deras politik.

Jimmie Åkesson är förbannat slipad, det är bara att konstatera, de andra inte lika slipade.

Jag tänker inte rösta alls.

Det är ingen stor sak, det har hänt förut.

Det har faktiskt hänt ett antal ggr om jag tänker efter.

Ibland var jag faktiskt för bakis för att komma iväg ens för en sån sak.

Jag är rädd för vart det här samhället är på väg.

Om jag skulle ha ett utländskt utseende eller rötter någon annanstans ifrån skulle jag vara orolig.

Jag vet att somliga är det.

Det här med podden vete tusan.

Jag vet att det är en bra sak.

Men det finns oxå en stress och ett måste i det där som jag sätter i mig själv.

Till slut blir det så att jag värjer mig inför mig själv och då blir det inte bra.

Om två veckor har jag två veckors semester.

Jag tänker åka norröver.

Till Carolina och Elin.

Två underbart fina tjejer.

Jag längtar!

Jag längtar också till caminon.

Sanningen är att jag tar fram den rätt ofta inom mig för att palla med.

Det kommer att bli en tuff tid på jobbet i höst.

Vi ska in i det nya på ett bra sätt, samtidigt ska det gamla skötas.

Det ena blir något nytt att glädjas över, det gamla blir en sorg att lämna.

Glädje och sorg - som Livet.