...över saker och ting.

Längre....

Det är därför den här bloggen slumrar så sött mest hela tiden.

Nu när jag skulle logga in, så kom jag knappt ihåg lösenordet.

Men nu blir det i alla fall av.

Det händer att det finns dagar då jag tänker: ikväll blir det fan en blogg, tror jag bestämt.

Men sen när jag kommer hem så har ilskan lagt sig, eller så orkar jag helt enkelt inte.

Jag är inte så uppjagad över något just nu heller, men tänkte ändå skriva av mig lite här.

Vi kan väl börja med det här med bussköerna.

Jag tycker inte att det finns några sådana längre.

Jag har därför tagit på mig uppgiften att värna om dem.

Som ett kulturhistoriskt arv, eftersom jag börjar anse mig själv som en relik från en svunnen tid.

Jag drar mitt strå till stacken för ett ordningssamt ombordstigande både morgon och kväll.

I ur och skur ställer jag mig och frontar köns bildande.

Jag står inte och gömmer mig i någon busskur, sånt kan andra hålla på med.

I ur och skur står jag alltså där.

Oftast, i ärlighetens namn så kommer jag nästan alltid först på bussen, säkert i över 90% av fallen.

Och i runda slängar så har jag nog gjort mig förtjänt av det i 75% av de 90%.

I de fall jag eventuellt och mot förmodan inte gjort mig förtjänt av det, i kötid räknat, så har jag ändå gjort mig förtjänt av det resonerar jag.

De andra verkar ju inte bry sig.

Och jag kan ju inte ansvara för andra människors försumlighet eller brist på ordningssinne.

Härom dagen höll jag dock på att bli överkörd.

Av en folkilsken kärring i 50-årsåldern med snofsig outfit och pulsmätare runt armen.

När jag stakar ut kön så innebär det att jag tar plats längst fram vid gatstenen.

Min kropp är snett vinklad så jag har båda ögonen riktade mot bussens ankommande färdriktning.

Samtidigt gäller det att ha ögon i nacken för vad som händer åt andra hållet så ingen smygare dyker upp i ryggen på mig.

Smygarna är den värsta sorten.

Jag skulle säga att de är utstuderat lömska faktiskt.

De kommer aldrig före mig ombord.

Jag brukar stoppa dem med höger arm utsträckt när jag går på.

Men åter till den här damen.

Hon kom gåendes mot mig i bussens färdriktning.

Jag såg henne komma från långt håll.

Jag såg också hennes avsikter.

Hon var inte intresserad av min busskö - hon var ute på spatziergang.

Helt klart ville hon passera mig på min högra sida, hennes vänstra - i takt med gatstenen.

Där stod ju jag!

Det blev ju en krock helt enkelt.

Precis som hon förmodligen ville och jag redan räknat ut.

Hon skrek till URSÄKTAAAAA...

Ni vet sådär man säger när man absolut inte vill be om ursäkt, utan snarare precis tvärtom.

Jag meddelade henne att hon var en Mupp av gigantiska proportioner, om hon inte kunde utnyttja utrymmet som var ca 2 m mellan min rygg och busskuren.

Hon ilade vidare med sin lekamen och jag sökte med himlande bruna ögon förståelse från de övriga 2 personerna i bussköns oordning.

Jag fick ingen respons alls!

Ibland, bara ibland, undrar jag över andra människors bild av mig.

Nu till lite historia.

Jag gillar ju historia.

1470 000 liter öl rann ut på Londons gator 1814 från bryggeriet Meux and Company.

Det var några ölkar som brast.

Den väldiga ölvågen som forsade fram dödade 8 personer och skadade ännu fler.

År 1788 var det krig mellan Österrike och det Osmanska riket.

Vid ett slag la det österikiska kavalleriet(husarerna) beslag på ett gäng flaskor snaps som de inte tänkte dela med sig till infanteriet av.

Tumult uppstod och en del skott avlossades eftersom infanteristerna blev väldigt sura.

Efter ett tag så blev läget så pass förvirrat att hela regementet trodde att det var turkarna som anföll.

Det slutade med 1200 självförvållat dödade och skadade österrikare.

Snaps i Midsommar är alltså inget bra - om man nu ska lära sig av historien.

Vilket vi iof aldrig gör - det är ett som är säkert!