...nyhet!

Kallur lägger av....

Jag som trodde hon redan lagt av  

Det är bara att konstatera att man inte riktigt hänger med.

Runar ska satsa på trav.

Hoppas han inte får för sig att skjuta sina travhästar när de galopperar.

Vad säger Carola om det?, undrar om hon kan nåt om ridning?

Och precis just där höll mina tankar på att spåra ur.

Jag erkänner!

Magda Gad i Expressen, hon som modigt befinner sig i krigets Irak/Mosul.

Ibland tycker jag hon är helt enastående, ibland.........bara för mycket.

Känns nästan besatt.

Men jag bestämmer mig ändå för att hon är bra.

Jag har lite svårt för besatta personer.

Besatthet är något jag drabbas av själv ibland nämligen.

Det är därför jag vet att det inte blir så bra.

Man blir liksom blind och radiostyrd.

Jag gillar inte drev.

Men jag kan också säga att jag inte längre gillar Mona Sahlin sedan ett rätt så lång tid tillbaka.

Arrogant, spydig och förmodligen kärleksfullt utnyttjad, då gör det ont när man faller.

Jag tycker mest synd om hennes make.

Bosse hette han väl?

En post ledig på Skatteverket!

Kanske en bra reträttpost för Dan Eliasson?

Moms, skatt, deklarationer och allt kommer att försvinna in i ett förvirringens LEAN.

Personbevis ska förbjudas, i alla fall på Servicekontoren.

Jag antar att ingen har något emot när jag står där längst fram och tar den förväntade smällen, dagen D.

Kunden i focus, ja,ja.

Und so weiter, trots att de för länge sen glömt vad det betyder.

Oroligt inom Servicekontorsbranchen.

Kommunikation är viktigt.

Gör om, gör rätt!

Jag har saxat upp för den här backen rätt så länge nu.

Det har varit tungt och bakhalt många ggr, men snart är jag nog uppe.

Kanske går det fort, men stadigt utför sen?

Jag tror det kan bli bra, att bli 50.

Funderar på om jag ska ha liten fest eller en stor fest.

Funderar också om alkohol skall finnas, eller inte finnas.

I veckan gjorde jag skillnad.

Det är faktiskt sällan man kan säga att man gör det.

Jag menar verklig skillnad!

Men i veckan gjorde jag just det och det vidrörde mitt hjärta och kanske någon annans också?

Psykvården är åt helvete.

Hoppas man aldrig hamnar där.

Men det kan man aldrig veta så säkert.

Finns nog en del som tycker jag borde ha befunnit mig där för länge sen.

Men jag hoppas verkligen inte.

Där verkar det råda galenskap där det inte ska vara.

Sabaton är för jävla bra!

Hårdrock och historia i suverän blandning, inte mycket kan bli mycket bättre än så.

Vintern verkar komma tillbaka.

Igår var det verkligen en iskall vind som skar inombords.

Jag längtar till Spanien.

Jag ligger och lyssnar på Lundell här i bakgrunden.

Venus och Jupiter sjunger han om och han gör det bra.

Välkommen tillbaka!

Trump säger att folket i Sverige vet att han har rätt.

Vad vet han?

Om någonting?

Allting har ett slut.

Dags att öppna ytterdörren och kliva ut.

Till tvättstugan!

Det är en av de lotter jag har fått här i Livet.

Tvättskurken kallade de mig i min gamla trappuppgång.

Här har jag än så länge bara varit charmig i största allmänhet och tvättat på de tider man ska tvätta.

Ajöken!

...Sinnesrobönen.

Som armband på höger arm....

Jag bär den som en text runt en ring på höger långfinger.

Den finns som en lapp i plånboken.

Jag har den hemma som tavla.

Genom årens lopp har jag säkert rabblat den ett par 100 ggr på olika AA-möten.

Ständigt i påminnelse.

Ständigt närvarande!

Som ett trygghetsmoln över min oroliga skalle.

Jag tycker den är vacker!

Kanske borde jag även tatuera in den nånstans?

Det är inte så att jag har blivit bra på att leva efter devisen som orden innebär.

Det är förmodligen inte heller meningen att jag ska vara det.

För såna som mig är den ett hjälpmedel, ett verktyg.

Så länge jag försöker, så länge den hjälper mig ibland är det gott nog.

Den fungerar för mig som ett hjälpmedel när tillvaron snurrar för snabbt.

Då fungerar den som mitt inre rum av någon slags lugn och ro.

För snurrar gör det!

Ibland snurrar t om det trygga rummet.

Jag är kanslomässigt skadad över genomsnittet.

Det är en känslomässig sjukdom jag bär på.

Varför jag fick den, vet jag inte så noga.

Men jag försöker ta mig genom.

Sinnesrobönen är inte ens gammal.

Den skrevs av nån amerikan på 20-talet.

Han gjorde det bra, det måste man säga.

Vem kör bussen?

Gud?

Eller som någon har sagt till tvivlaren inom mig.

Vänd på det istället Peter!

Va? sa jag.

Han sa:

Gud baklänges blir Dug.

Du DUGer Peter.

Jaha, kanske är det inte svårare än så?

Men det är nog ändå bra att ha den där Sinnesrobönen lite här och där.

För att vara på den säkra sidan, lixom....

...väl.

Se tillbaka på sitt liv....

Denna dag är väl så god som någon - Hjärtats Dag.

Jag har fått en del konsekvenser av mitt handlande genom åren.

En del konsekvenser har jag glömt, andra har försvunnit, desto fler får jag helt enkelt leva med.

Jag har tillgångar, men säkert desto mer brister.

Det finns saker som jag ångrar, saker jag inte borde gjort.

Jag har ett mörker inom mig, ändå finns det mycket ljus i mitt liv.

Jag kan inte gå omkring och älta gamla oförrätter.

Livet är för kort för det, tro mig jag vet, är ju för fan 50 bast snart!

Den tid som är kvar måste levas, man får inte stanna upp i geggan det innebär att räkna ned livets sista dagar.

En dag är det ju ändå för sent för det!

Then we go down, down....

Jag uppfattas nog ibland som en ganska så märklig person.

Det är i så fall en frukt av det liv jag har levt hittills, det har format mig så.

Konstigt nog så verkar en del människor gilla mig.  

Jag försöker ta tillvara på dem.

Konsten är att ge, för att därigenom få tillbaka.

När jag förr på snabbast möjliga sätt genomförde ett långsamt självmord med glas i hand, försöker jag numer ta hand om det material som finns kvar både innaför och utanpå mig själv.

Det kräver val, det kräver att välja bort, att välja saker framför andra.

Alla har vi faktiskt val, vi ställs inför dem hela tiden.

Ibland väljer vi fel, men desto oftare rätt.

Livets lotteri!

Jag deltar inte så mycket.

Det är svårt att spela det sociala spelet.

Jag har ett arbete med och för andra människor,.

Det innebär att jag ibland måste fly dem för att ta hand om mig själv.

Just på det området har jag blivit bättre.

Det är en konstart ibland at hitta de hålen i tillvaron.

Den här bloggen verkar som ett sådant ibland, mina ensampromenader gör det i synnerhet.

Jag har träffat en massa människor genom åren.

Det har lärt mig massor, det är skolan man går i som kallas livet.

De möten som fått mig att tänka till mer än andra, är de möten jag haft med människor som liknar mig mer än jag faktiskt står ut med.

Det är som när Vithajen i flodkröken stöter ihop med saltvattenskrokodilen.

Man gillar inte det man ser, men det finns en repekt.

Men när man har konstaterat vilken skada man kan åstadkomma varandra, så drar man därifrån åt var sitt håll snabbt som satan.

För övrigt så håller jag med Donald Trump om en sak idag.

...tog.

Min första dryga mil igår....

Det var skönt.

Igångsättandet av träningen inför årets camino.

Min lärdom från igår är att det inte är någon "hit" att dricka hinkvis med kaffe innan man ger sig iväg ut i kyla.

Kaffe och vätskedrivande blodtrycksmedicin genererar ofrånkomligen i ett utslag som innebär att "apparaten" som definitivt inte var jamförbar med Manhanttans skyline ens innan, numer mer blev att likna med en imploderad bunker när dropparna skulle fram.

Om den ens gick att hitta?

Mm, jag fick faktiskt en smärre chock där vid ett tillfälle.

Jag tror det var i Bromma.

Jag tog mig i alla fram mellan Kristineberg och ut till Järfälla utan några större pinsamma intermezzon.

Människor var ute på Mälarens is, jag hajjar inte att de vågar.

Det joggades, jag har hitills i mitt liv aldrig sett en leende joggare.

Annars så var det mest jag i min egna lilla värld med skitig snö i stadsmiljö och Hårdrock i lurarna.

Hårdrock var det ingenstans igår i Melodifestivalen.

Inte bland låtarna, inte i framförandet och synnerligen inte i arrangemanget.

Att folk kan titta på den där skiten(jag råkade bara) förstår jag inte alls.

Inte ens Pontare stod att känna igen.

Har han sovit utomhus utan dusch i ett år?

I fredags morse på väg upp från Rådmansgatans tunnelbanestation mot jobbet var jag med om en jobbig grej.

Eller rättare sagt jag såg en snubbe som var ute på ett jobbigt, omöjligt uppdrag mitt i morgonrusningen.

Han såg ut som vem som helst, en kille, väklädd i 35-årsåldern, på väg till kontoret.

Han stannade till framför mig och böjde sig ned för att plocka upp en tom påse tuggummin för att sen slänga det med en fin skjuts rakt ned i närmaste papperskorg.

Ordning på den grabben, tänkte jag, tar upp det han tappat.

Vi gick ett par meter till.

Samma procedur upprepade sig, nu med en rosa/lila postitlapp, eller nåt.

Han stannade, plockade upp det och sen helt sonika - ned med det i nästa papperskorg.

Han visste var han hade stans papperskorgar, det kan jag säga!

Nu gick det upp för mig att snubben hade problem.

Är det en fobi eller tvångstanke?

Jag hade kunnat upplysa honom att han säkerligen skulle komma för sent, vart han än skulle.

Men jag sket i det.

Jag har mina mina egna problem, mina ticks och tricks på väg till jobbet.

Om inte annat så måste jag samla ihop mig mentalt inför alla människor jag ska träffa under dagen.

När jag svängde in på Tegnergatan och lämnat honom åt hans vidare öden på Sveavägen så insåg jag att mina egna fobier var rätt bleka vid en jämförelse.

Den med en panisk rädsla för blodtörstiga hundar är visserligen rätt knepig, stan är ju full av dem.

Sen så har jag ju den här med huggormar, den är inte heller att leka med.

Men faktiskt inte i city så vanligt förekommande.

Avslutningsvis så har vi ju en här med hajar, i synnerhet vithajar, den är faktiskt under kontroll.

I alla fall här i Sverige på vintern.

Jag vände mig om och iaktog återigen sopsamlaren.

När han för tredje gången böjde sig ned så förstod jag att han plockade upp allt med lila inslag.

Mm, det gjorde min omsorg kring honom mer uthärdlig.

Allt skit på Stockholms gator är ju faktiskt inte lila.

Jag hoppas han är framme nu, vart han än skulle....

...bloggen.

Heter ju luffaren....

Finns ju en förklaring till det, såklart  

Det är ju det här med Spanien.

Att jag mår så oförskämt bra där med min stav och med en näsa som pekar framåt.

Allt som jag behöver finns i min ryggsäck.

Allt jag behöver för stunden fixar jag under vägen och gör mig sen av med.

Det är enkelt!

Jag är fri och oberoende.

Världsmedborgare på väg framåt.

Jag är en del av ett större sammanhang, som är större än mig själv.

"Den som är nöjd med lite har mest"

sa Diogenes.

Man ska inte nöja sig med att hitta sina värderingar, man ska leva efter dom också.

Så sa han också.

Själv så följde han denna princip till punkt och pricka.

Han levde i djupaste fattigdom.

Han ägde ingenting, inte ens ett hus att sova i.

Det enda han faktiskt ägde var en kopp som han drack vatten ur, men den gjorde han sig faktiskt av med när han såg en liten pojke dricka vatten ur en fontän och formade sina händer som en kopp att dricka ur.

Så här enkelt skulle ju inte jag kunna leva, att ens leva med möjligheten känns befängt.

Men jag förstår tanken med det och jag kan även känna den där förnimmelsen i Spanien.

Allt handlar nog om balans, att ha det man behöver och göra sig av med det man faktiskt inte behöver.

Den här Diogenes var för övrigt en riktigt märklig snubbe.

Han menade att ALLT var tillåtet!

Som ett led i detta så brukade han uträtta sina behov mitt på teatern bland alla människor.

Han masturberade framför andra människor och var det något han var verkligen känd för så var det det att han brukade kissa på de människor han inte tyckte om.

Som sagt, det är ju det här med balans.

Själv så tycker jag att det är rätt så skönt att gå på muggen.

Jag kan sitta där småsjunga och klura för mig själv med lite rökelse, jag kallar det att gå på sammanträde.

Mitt sammanträde med mig själv.

Det vill jag inte vara utan, jag behöver det.

Jag kan nog sitta där rätt så länge när jag tänker efter, men så kan det vara med möten, de kan dra ut på tiden.

Och när det gäller sex så har jag det helst med andra, men är det så att jag mot all förmodan skule ha det med mig själv så skulle jag nog dra mig undan.

Jo, så är det nog.

Och det här kissandet!

Jag äter ju vätskedrivande blodtrycksmedicin, det skulle kunna bli jävligt jobbigt i mitt arbete om jag skulle kuta omkring och kissa på folk till höger och vänster.

Tänk det fackliga, tänk ett jobbig kund!

Balans i Livet.

Och balans i Livet är ju som ni vet det svåraste som finns....!

I alla fall för mig.

...mig.

Mer än andra saker....

Något som stör mig och som har stört mig i ett par år vid det här laget är dessa ständigt återkommande kopierade statusuppdateringar på Facebook i form av något som närmast kan kallas digitala kedjebrev.

Kedjebrev är inget bra, det borde alla veta vid det här laget.

Dessa kedjebrev är i det närmaste direkt hotfulla.

Även om jag ibland faktiskt kan sympatisera till viss del med innehållet så upphör min sympati direkt när jag till slut läser att om jag inte kopierar eller klistrar, eller vad fan det är ursprungsförfattaren vill att jag ska göra, så kommer jag att upphöra med att vara en god människa eller helt sonika utraderas som vän.

Och har man dessutom den osannolika fräckheten att dela inlägget är man synnerligen illa ute.

I vissa fall känns det som om man inte är bättre värd än att brännas på bål.

Ofta handlar dessa kedjebrev om Cancer.

Jag vet om Cancer.

Båda mina föräldrar har haft det.

Det finns Cancer runt omkring mig hela jävla tiden, bland arbetskamrater och vänner.

Jag lär själv få det innan jag sträcker näsan i vädret.

Cancer är fan en viktigare och en otäckare sak än att jag ska behöva få ta del av det under sådana här förtäckta hot.

Så min uppmaning till mina vänner som sprider sån här dynga är:

Upphör med det!

Tänk efter.

Tänk för fan efter före.

Skriv något som ni själva står för och har författat, det är mycket modigare.

Men det är väl bäst att vara tydlig med en sak:

Ni riskerar inte uteslutning i någon form om ni inte gör det, ni riskerar bara min respekt, vad den nu kan vara värd 

...kommentarer.

Genom åren....

På Jobbet.

På Servicekontoret.

De tre bästa och de som jag eventuellt skulle kunna lära mig nåt av är nog i rangordning:

Kunden som efter att ha varit hos mig i dåtidens lucka 22 och som förmodligen inte fick igenom det han ville göra och som på den tiden var ID-kort, berättade för vakten på väg ut från lokalen.

" Den där djäveln, han som sitter där borta i lucka 22, han som ser ut som Reinfeldt"

"Han är elak, men rättvis".

Sen så hade vi den för dagen nya vakten, som efter en halv dags iaktagande av mig kommer fram till mig på golvet och berättar för mig.

"Jag har stått här och kollat in dig här ett tag och kommit fram till att du och jag är jävligt lika som personer"

Jag undrade förstås vad han menade.

Han svarade.

"Vi är som Yesflaskan du och jag. Dryga och förbannat effektiva"

Sen så har vi den nya kollegan som hängt på mig ett tag på golvet, där jag på ett tidigt stadium gjort klart att mitt sätt är mitt sätt och att det står honom helt fritt att ta det han eventuellt skulle vilja ha av mitt sätt och lämna det av mitt sätt han inte vill göra till sitt sätt att ta folk.

Nu har han mer eller mindre lämnat mig helt och det är ju bra att folk finner sina egna vägar.

Men han gjorde det med orden.

"Sättet du snackar med människor och hur du tar dem skulle jag aldrig gå iland med, men när du gör det så fungerar det uppenbarligen"

När jag reflekterar kring sånt här.

För det är nämligen så att jag ägnar mig åt en slags självrannskan ibland, eftersom jag tror det är nyttigt för mig, dessutom så är det ju en del i min livslånga 12-stegsbehandling.

I vilket fall, så slår det här med "Joharis Fönster" mig återigen, hur bra den beskrivningen faktiskt är.

Det jag mest reflekterar kring är ju då oftast hur jag ser ut i andras ögon i det jag själv inte har så jävla mycket aning om.

Jag nödsakas konstatera att den bilden förmodligen inte helt överensstämmer med min egen och det är väl det som är själva vitsen med det här Johari?

För mig är det i alla fall oklart!

Har jag ett bekymmer som jag borde deala med, eller vad?

Eller kan jag fortsätta på inslagen väg?

Även här är det oklart!

Hjälp mig!

Eller är det bara så att jag är jävligt streetsmart?, jag vill ju gärna tro det!