...Tiger Woods.

Jag har inget till övers för honom i största allmänhet....

Han var stjärna i en sport ingen förknippar mig med.

Jag är to m ohjälpligt usel i minigolf, därav mitt ointresse för honom.

När han torskade för otrohet och kraschade ett äktenskap med svensk blond Elin betraktade jag hela händelsen med ganska så lågt nyhetsvärde för mig.

Jag tyckte mest tragisk snubbe med uppenbara problem.

Elin fick nästan 900 miljoner för besväret och flyttade väl tillbaka till Sverige?

Bra för henne i så fall.

Hon fick betala ett pris, förmodligen kärlekens pris, men hon fin tröst - nästan en miljard kronor.

Funkar...

Tiger Woods förlorade desto mer:

Omvärldens förtjusning över hur han hanterat sina klubbor och nyklippt gräs.

Sina sponsorer.

Fansen.

Status.

Sin familj som han förmodligen älskade över allt annat.

Men långt innan dess så hade han förlorat sig själv in i missbruk.

Tiger Woods är ett klassiskt exempel på en beroendepersonlighet med hög missbruksprocent.

Han är ett tragiskt exempel på en människa som med en dåres envishet kämpar för att få allt, men som sen i en enkel handvändning ser det falla ur hans händer.

Först osårbar och sen en händelse som får en oanad konsekvens.

Jag tänker inte sälla mig till de som sitter i sina journalistrum och likt gamar kalasar på hans kropp.

Det är jävligt enkelt för dem att göra det!

De förstår faktiskt inte hur det är att leva i ett missbruk där det snurrar jävligt fort utan kontroll.

Jag tycker faktiskt synd om Tiger Woods.

Killen behöver hjälp!

Helt tydligt har han inte fått rätt hjälp hittills.

Hoppas han hittar den själv.

Jag är rätt säker på att han är jävligt ensam just nu.

Det gör rätt ont där innerst inne, där bara han kan känna.

Jag har känt på den känslan.

Det är svår Ångest!

Kanske är han på botten nu?

Bra, i så fall vänder han.

Eller så har han jävligt långt dit?

I så fall kommer hans historia inte att sluta lyckligt.

Den kommer förmodligen sluta med hans död.

Vidare...

Trumps kommunikationschef avgår.

Jag förstår honom verkligen.

Snacka om omöjligt uppdrag.

Heder till Honom!

Heder till hans heder och för att han inte hängde i ett tag till bara för stålarna.

Jag gillar folk som står för saker.

Hade han stannat kvar hade han till slut fallit.

För Trump kommer att falla, var så säkra.

Förut har jag sagt att han inte kommer att sitta i 4 år, för han kommer att förklaras otillräknelig av en kongress.

Jag har ändrat mig.

Nu tror jag inom 1 år.

Här kommer 2 snubbar jag gillar stenhårt.

Den ene är ideligen i ropet.

Den andre har blivit mystiskt tyst.

Båda snubbarna har dock skön humor.

Hoppas de gör ett tv-program ihop.

De passar för varandra.

Det kan ni väl se?

Jag ser i alla fall knappt skillnad på dem.

Det skulle bli ett jävligt bra tv-program.

Men om vad det skulle handla om?

Det har jag ingen aning....

...Prag!

Nu blir det lugnt ett tag....

Jag har hunnit med att jobba 2 dagar, 1 dag på vardera Facket och Servicekontoret.

Mycket överallt!

Jag kommer inte att gå sysslolös.

Vete fan hur jag ska få ihop allt faktiskt, men det löser sig.

En sak i taget, det viktigaste först.

Semester igen blir det veckan före Midsommar.

Sen ett par oxveckor fram till 50-årsfest och Spanienflykt.

Spanienflykt?

Det låter lite konstigt, det kan jag hålla med om.

Jag flyr ju inte så mycket längre.

Förut var flykten till stora delar det enda jag sysslade med.

Skillnaden ligger numera i att jag flyr in i bättre saker.

Jag tror vi människor måste fly vardagen ibland.

Stänga av.

Man kan väl kalla det att ställa sig vid sidan om ett tag.

En del söker sig till gemenskaper.

Jag skyr dem hellre.

Jag kan delta.

Men efter måste jag hämta kraft.

Prag!

Den vackraste stad jag varit i.

Inga bilder eller ord kan göra staden rättvisa.

Måste upplevas!

Japaner, ännu mer japaner och skräniga öl-turister.

Ovanstående fanns det gott om.

Kommers.

Ibland är det nog svårt för en stad att hitta sin balans.

Från järnridå-kommunism till öppenhet och turism.

Prag har väl klarat den balansen så där.

Jag var där med människor som betyder.

Delar av min familj.

Generationer som kommer att bilda nya generationer.

Det är sådant här som kommer att finnas kvar.

När man inte längre finns, så lever ändå minnena kvar.

Man blir det minne man vill lämna efter sig.

Det är så man lever vidare.

Jag har den möjligheten.

Alla har den.

Tiden är utmätt.

Klockan tickar.

När klockan verkligen är slagen och timmen 0 infinner sig, när det hela väl är över.

Om därom slår har jag ingen aning, men jag ska försöka ta hand om tiden fram till dess.

Kraften och nyfikenheten finns.

Framåt, framåt är allt jag kan och vill.

Jag vill ta det här vidare ett par nivåer till.

Jag upphör aldrig med att fascineras av alla katedralers otäckingar.

Spelar ingen roll i vilka länder jag besöker dem, alla har dem.

Notre Dame i Paris är väl den hitills som haft flest.

Extra otäckt där utanför kanske.

Ganska uppenbar logik den katolska kyrkan kört med sen urminnes tider.

"här inne är du trygg, men där utanför väntar vad fan som helst", mm - ungefär så.

Ganska enkelt då att hålla människor på mattan.

Fast jag tycker de missuppfattat hela skiten, hela tiden.

Vi måste istället gå in där för att hämta sinnesron.

Sen måste vi ta med oss det vackra ut i världen.

Det är ju där vi ska leva!

Bland alla andra.

Det är där meningen med allt finns.

Vi är en del av något större.

En gemenskap.

Även om jag skyr gemenskapen ibland så vet jag att det är så.

Ensam kommer man inte så långt...

Jag har försökt, ingenting hände....

...Göteborg.

Inkluderat Hisingen och Trollhättan....

Jag är så förbannat glad över att jag på min arbetstid får göra det jag verkligen brinner för och är bra på.

Mina föreläsningar.

Mer prat och nya städer blir det i höst.

Även workshops.

Det jag gör är uppskattat och det ryktet sprider sig.

Även om ämnet är svårt och jag inte kan erbjuda något tillfredsställande bra svar på lösning, så blir ändå på ngt sätt ganska bra.

Konstigt vore det väl annars, eftersom jag vid det här laget har hållt på ett antal år.

Dessutom så har jag ju ett antal hundra AA-möten dessförinnan där jag pratat om mig själv.

Övning ger färdighet!

Fortfarande är det dock ett parti i min berättelse som det är jobbigt att prata om.

Det är hur jag drabbade andra.

Min dotter framför allt!

Det fanns när spritdimmorna i min skalle började dunsta bort, en hel del människor jag var tvungen att be om förlåtelse.

Det var ingen katastroflång lista.

Men det var ändå en lista med ett antal namn och jag betade av dem en efter en.

De viktigaste först.

Ett namn tog det flera år innan jag tog itu med.

Jag tror jag skrev ett brev i just det fallet.

Varje gång när jag kommer till dotter-delen i min berättelse så stockar sig orden och jag är nära gråten.

Det är svårt.

Jag känner stor skam.

Vid båda tillfällena igår och senast i Örebro så har någon av åhörarna gråtit under min berättelse.

Igår pratade jag med den ena efteråt.

Hon var anhörig.

Mer och mer börjar mina föreläsningar inkludera dem.

Jag vet inte riktigt varför jag inte pratat så mycket om det förut, men nu gör jag det.

Det beror väl på den ovan nämnda skam som jag känner.

Sanningen är att de som drabbats av oss som familjemedlemmar/älskade är ännu fler än vad det finns såna som jag.

Vi pratar här om en folksjukdom som är accelerande.

Men när vi fd alkisar ser ljuset och vänder våra liv så är det nästan ingen som tänker på dem.

Jag fick ryggdunk, de fick nästan ingenting.

Jag stiger på ett rosa moln, kvar står de med sina känslor och undrar vad fan det var som hände.

Vem skulle de prata med?

Inte med mig i alla fall - jag hade träffat andra som förstod mig bättre.

Så hårt det låter, men lite så var det faktiskt.

Jag hade liksom ett hemligt sällskap att dra till.

De blev kvar där med sina frågor.

Men här får ni någonting av mig:

Nedanstående är kontaktuppgifter till hur ni går till väga för att få stöd och hjälp av likasinnade drabbade.

Sanningen är att vi har drabbat er.

Ni skulle ha lämnat oss!

Det vill vi inte så gärna kännas vid, men så är det likförbannat.

http://www.al-anon.se/

...lottad!

Jag är mitt uppe i flowet fram till 50-årsdagen....

Det är det här jag sett fram mot, det är det här jag väntat på av 2017.

Det känns som om det här är mitt år av kickar, resor och chansen att göra roliga saker.

Kanske är det så, kanske tillåts det att vara just så av de som står mig nära?

De bjussar nog på det av kärlek och en stor portion omtanke om mina galenskaper.

Jag är i så fall mycket tacksam  

Yes, jag är mitt inne i det.

Jag har semester och är fylld av Kiss(rockgruppen).

  OBS: dessa bilder har jag inte tagit själv, de har jag lånat av andra kissnördar som snällt delat med sig.

Nyss hemkommen från Göteborg så är jag redo inför kommande uppdrag.

Prag med mor, dotter och brorson nästa helg och mer semester.

Men där i mellan denna helg och en kommande arbetsvecka som jag inte riktigt vet hur jag ska få till.

Jag börjar bli lite halvgöteborgare!

På måndag ska jag nämligen dit igen.

Jag har aldrig velat erkänna att jag till rätt stor del gillar Göteborg, förutom deras väder.

Det är väl det där med alla deras jävla fotbollslag som genom åren satt ideliga käppar i hjulet för Aik.

Jag är inbjuden dit för två föreläsningar.

Finfint Hotel, taxi hit och dit och sen flyg till Bromma och hem igen på tisdag.

Det låter ju rätt flaschigt, det kan jag hålla med om.

Men det innehåller också en hel del portion allvar, det handlar om mig själv.

Det är min arena, det är min scen.

Någon större stjärna än så har jag inga som helst visioner om.

Det handlar om det jag delar med mig av, den tid i mitt liv där jag levde i missbruk.

De kommer att få se en man som fullständigt öppnar upp en dörr som jag förr inte släppte in någon bakom.

Nu visar jag det jag förr såg till att dölja.

Jag är bra på det!

Det sprider sig...

Hösten kommer att fortsätta med mer av den här varan.

Fler och fler tar kontakt.

Jag är glad för det.

Om jag en gång var en anonym alkoholist så är det idag jävligt långt dit.

Men det här är mitt sätt att betala tillbaka till Livet, att jag fortfarande finns kvar för att få göra allt det här roliga.

Det fanns en tid, det var verkligen ett par kritiska ögonblick där det stod och vägde om jag skulle stanna kvar eller lämna.

Numera ställer jag mig aldrig dessa frågor.

Idag älskar jag livet.

Jag vill vara kvar!

Men jag glömmer aldrig....

Det mörknade i fjärran, det blåste upp till storm.

Jag var ensam och fast vid en falsk och listig livboj mitt på havet.

Men några gav mig en bra båt och sa åt mig att styra efter stjärnorna.

Om jag föll av skulle de snabbt dra upp mig.

Jag klarade av det, det var inte svårare än så.

...liv.

Kiss har aldrig haft med dem att göra....

Jag är snart 50, jag vet.

En man i min ålder borde ägna sig åt seriösare projekt än att ha som hobby och nörderi - gruppen KISS.

Eller borde man verkligen det?

Är faktiskt inte just det här en av de saker jag gör ganska rätt?

Att ibland hänge mig åt den sak i Livet som för mig alltid har handlat om ren och skär glädje.

Jag kommer ihåg när jag hörde Detroit Rock City första gången.

Jag kommer ihåg var jag var och hos vem jag var, jag kommer tammefan ihåg det mesta om hela rummet.

Det var hos en kompis som var lite äldre, det var på hans "bandare".

Och den känslan, den känslan jag förnimmer därifrån är skön.

Den är enkel, den är ren och vacker.

Min första skiva var Love Gun.

Som extra bilaga i den var det medskickat ett par pappistoler av kartong.

Fast låten Love Gun handlar ju om en helt annan slags "kärlekspistol" än de av kartong.

Sånt hajjade man ju inte då.

Shout it out loud, den låten är en av deras bättre tycker jag.

När jag fick tag på den skivan, eller om det var kassetten så gick jag omkring och sjöng Charlie, Charlie.

Mm, jag trodde textraden var så och jag var lycklig i det.

Mardrömmen började när Peter Criss(katten) hoppade av bandet.

Mardrömmen fulländades när Ace Frehley(spaceAce) gick samma väg och ersattes av nån jag aldrig gillade.

Då var jag riktigt ledsen!

Första gången jag såg dem hade året hunnit bli 1983.

I ärlighetens namn så var det lite av en besvikelse.

De var ju inte ens sminkade längre!

Kiss ska vara smink, platå, party ,rök, bomber, glam och skön lättillgänglig musik.

1996 det magiska året.

Originalbandet tillsammans igen på Globens scen och jag där i publiken med 6-årig dotter.

Sminket tillbaka och Ace som råkade skjuta ned en strålkastare uppe i taket med sin raketskjutande gitarr.

Coolt!

I morgon på Tele2-Arena, jag där igen, nu med 27-årig dotter, lumparkompis och kär sambo.

Nästa vecka gör jag det där igen, fast då ensam och i Göteborg.

Säcken knyts ihop.

Jag och dem!

Men bara hälften av originalet kvar och Paul Stanley som knappt har någon röst kvar.

Men det kommer inte att göra något.

Jag kommer att återuppväcka den där 9-åriga killen som var jag.

Och den här snart 50-åriga mannen som jag bor i kommer att må bra av det.

Mycket i mitt Liv har inte varit bra.

Nu är det mycket bättre, t o m riktigt bra faktiskt.

Mycket i mitt liv är ganska så allvarligt.

Ibland måste jag värja mig bort från det.

Det finns många knep!

Ett av de bästa knepen jag kan stavas fortfarande KISS...