luffaren

Senaste inläggen

Av peter - Onsdag 17 maj 16:34

...Göteborg.

Inkluderat Hisingen och Trollhättan....


Jag är så förbannat glad över att jag på min arbetstid får göra det jag verkligen brinner för och är bra på.

Mina föreläsningar.

Mer prat och nya städer blir det i höst.

Även workshops.


Det jag gör är uppskattat och det ryktet sprider sig.

Även om ämnet är svårt och jag inte kan erbjuda något tillfredsställande bra svar på lösning, så blir ändå på ngt sätt ganska bra.


Konstigt vore det väl annars, eftersom jag vid det här laget har hållt på ett antal år.

Dessutom så har jag ju ett antal hundra AA-möten dessförinnan där jag pratat om mig själv.

Övning ger färdighet!


Fortfarande är det dock ett parti i min berättelse som det är jobbigt att prata om.

Det är hur jag drabbade andra.

Min dotter framför allt!


Det fanns när spritdimmorna i min skalle började dunsta bort, en hel del människor jag var tvungen att be om förlåtelse.

Det var ingen katastroflång lista.

Men det var ändå en lista med ett antal namn och jag betade av dem en efter en.

De viktigaste först.

Ett namn tog det flera år innan jag tog itu med.

Jag tror jag skrev ett brev i just det fallet.


Varje gång när jag kommer till dotter-delen i min berättelse så stockar sig orden och jag är nära gråten.

Det är svårt.

Jag känner stor skam.


Vid båda tillfällena igår och senast i Örebro så har någon av åhörarna gråtit under min berättelse.

Igår pratade jag med den ena efteråt.

Hon var anhörig.


Mer och mer börjar mina föreläsningar inkludera dem.

Jag vet inte riktigt varför jag inte pratat så mycket om det förut, men nu gör jag det.

Det beror väl på den ovan nämnda skam som jag känner.


Sanningen är att de som drabbats av oss som familjemedlemmar/älskade är ännu fler än vad det finns såna som jag.

Vi pratar här om en folksjukdom som är accelerande.

Men när vi fd alkisar ser ljuset och vänder våra liv så är det nästan ingen som tänker på dem.

Jag fick ryggdunk, de fick nästan ingenting.

Jag stiger på ett rosa moln, kvar står de med sina känslor och undrar vad fan det var som hände.

Vem skulle de prata med?

Inte med mig i alla fall - jag hade träffat andra som förstod mig bättre.

Så hårt det låter, men lite så var det faktiskt.

Jag hade liksom ett hemligt sällskap att dra till.

De blev kvar där med sina frågor.


Men här får ni någonting av mig:

Nedanstående är kontaktuppgifter till hur ni går till väga för att få stöd och hjälp av likasinnade drabbade.

Sanningen är att vi har drabbat er.

Ni skulle ha lämnat oss!

Det vill vi inte så gärna kännas vid, men så är det likförbannat.


http://www.al-anon.se/


 

ANNONS
Av peter - Fredag 12 maj 14:36

...lottad!

Jag är mitt uppe i flowet fram till 50-årsdagen....

Det är det här jag sett fram mot, det är det här jag väntat på av 2017.


Det känns som om det här är mitt år av kickar, resor och chansen att göra roliga saker.

Kanske är det så, kanske tillåts det att vara just så av de som står mig nära?

De bjussar nog på det av kärlek och en stor portion omtanke om mina galenskaper.

Jag är i så fall mycket tacksam  


Yes, jag är mitt inne i det.

Jag har semester och är fylld av Kiss(rockgruppen).

 

         

 

  OBS: dessa bilder har jag inte tagit själv, de har jag lånat av andra kissnördar som snällt delat med sig.


Nyss hemkommen från Göteborg så är jag redo inför kommande uppdrag.


Prag med mor, dotter och brorson nästa helg och mer semester.


Men där i mellan denna helg och en kommande arbetsvecka som jag inte riktigt vet hur jag ska få till.


Jag börjar bli lite halvgöteborgare!

På måndag ska jag nämligen dit igen.

 

     


Jag har aldrig velat erkänna att jag till rätt stor del gillar Göteborg, förutom deras väder.

Det är väl det där med alla deras jävla fotbollslag som genom åren satt ideliga käppar i hjulet för Aik.


Jag är inbjuden dit för två föreläsningar.

Finfint Hotel, taxi hit och dit och sen flyg till Bromma och hem igen på tisdag.

Det låter ju rätt flaschigt, det kan jag hålla med om.


Men det innehåller också en hel del portion allvar, det handlar om mig själv.

Det är min arena, det är min scen.

Någon större stjärna än så har jag inga som helst visioner om.


Det handlar om det jag delar med mig av, den tid i mitt liv där jag levde i missbruk.

De kommer att få se en man som fullständigt öppnar upp en dörr som jag förr inte släppte in någon bakom.

Nu visar jag det jag förr såg till att dölja.

Jag är bra på det!


Det sprider sig...


Hösten kommer att fortsätta med mer av den här varan.

Fler och fler tar kontakt.

Jag är glad för det.

Om jag en gång var en anonym alkoholist så är det idag jävligt långt dit.

Men det här är mitt sätt att betala tillbaka till Livet, att jag fortfarande finns kvar för att få göra allt det här roliga.

Det fanns en tid, det var verkligen ett par kritiska ögonblick där det stod och vägde om jag skulle stanna kvar eller lämna.


Numera ställer jag mig aldrig dessa frågor.

Idag älskar jag livet.

Jag vill vara kvar!


Men jag glömmer aldrig....


Det mörknade i fjärran, det blåste upp till storm.

Jag var ensam och fast vid en falsk och listig livboj mitt på havet.

Men några gav mig en bra båt och sa åt mig att styra efter stjärnorna.

Om jag föll av skulle de snabbt dra upp mig.

Jag klarade av det, det var inte svårare än så.



ANNONS
Av peter - Fredag 5 maj 19:14

...liv.

Kiss har aldrig haft med dem att göra....

 


Jag är snart 50, jag vet.

En man i min ålder borde ägna sig åt seriösare projekt än att ha som hobby och nörderi - gruppen KISS.

Eller borde man verkligen det?


Är faktiskt inte just det här en av de saker jag gör ganska rätt?

Att ibland hänge mig åt den sak i Livet som för mig alltid har handlat om ren och skär glädje.


Jag kommer ihåg när jag hörde Detroit Rock City första gången.

Jag kommer ihåg var jag var och hos vem jag var, jag kommer tammefan ihåg det mesta om hela rummet.

Det var hos en kompis som var lite äldre, det var på hans "bandare".

Och den känslan, den känslan jag förnimmer därifrån är skön.

Den är enkel, den är ren och vacker.


Min första skiva var Love Gun.

Som extra bilaga i den var det medskickat ett par pappistoler av kartong.

Fast låten Love Gun handlar ju om en helt annan slags "kärlekspistol" än de av kartong.

Sånt hajjade man ju inte då.


Shout it out loud, den låten är en av deras bättre tycker jag.

När jag fick tag på den skivan, eller om det var kassetten så gick jag omkring och sjöng Charlie, Charlie.

Mm, jag trodde textraden var så och jag var lycklig i det.


Mardrömmen började när Peter Criss(katten) hoppade av bandet.

Mardrömmen fulländades när Ace Frehley(spaceAce) gick samma väg och ersattes av nån jag aldrig gillade.

Då var jag riktigt ledsen!


Första gången jag såg dem hade året hunnit bli 1983.

I ärlighetens namn så var det lite av en besvikelse.

De var ju inte ens sminkade längre!


Kiss ska vara smink, platå, party ,rök, bomber, glam och skön lättillgänglig musik.

1996 det magiska året.

Originalbandet tillsammans igen på Globens scen och jag där i publiken med 6-årig dotter.

Sminket tillbaka och Ace som råkade skjuta ned en strålkastare uppe i taket med sin raketskjutande gitarr.

Coolt!


I morgon på Tele2-Arena, jag där igen, nu med 27-årig dotter, lumparkompis och kär sambo.

Nästa vecka gör jag det där igen, fast då ensam och i Göteborg.

Säcken knyts ihop.

Jag och dem!

Men bara hälften av originalet kvar och Paul Stanley som knappt har någon röst kvar.


Men det kommer inte att göra något.

Jag kommer att återuppväcka den där 9-åriga killen som var jag.

Och den här snart 50-åriga mannen som jag bor i kommer att må bra av det.


Mycket i mitt Liv har inte varit bra.

Nu är det mycket bättre, t o m riktigt bra faktiskt.

Mycket i mitt liv är ganska så allvarligt.

Ibland måste jag värja mig bort från det.

Det finns många knep!

Ett av de bästa knepen jag kan stavas fortfarande KISS...

 

 

Av peter - Lördag 29 april 17:09

...snubbar.

Man ostört skulle vilja ha i enrum och få säga ett o annat till....


Eller ännu bättre.....


Det finns en del snubbar man skulle vilja kasta in i ett gemensamt förseglat rum med ett uppretat vildsvin.

Jag tänker då närmast på Trump, Kim, Erdogan och Putin.

Man kan ju leka med tanken om vem som skulle komma ut levande när man öppnade upp dörren.

Kanske vildsvinet, men med en ny Trump/Kim- frisyr  ?

Dessförinnan hade säkert Trump twittrat om att han ledde på poäng, Erdogan utlyst nyval, Kim släppt en fis som störtade till marken i ett hav av odörer och Putin trott att han var Rasputin.


I vilket fall är det skrämmande att dessa maktens män som sitter med sina fingar på avskjutningsanordningar är sådana fullständiga galningar med så oändlig makt.

Den ene är faktiskt knäppare än den andra - jag tror det mesta av förklaringen stavas mindervärdeskomplex.


Är de frukten av ett viljelöst folk i deras hemländer?

Eller är människorna i Usa, Nordkorea, Ryssland och Turkiet bara vilseledda och intet mer upplysta än att förtjäna såna företrädare?


Jag tror det är knepigare än så!


Snarare handlar det väl om historia och frånvaro av fungerande demokrati.

I den bästa av världar kan man väl säga att Ryssland är en demokratur.

Turkiet vete fan egentligen -  man ska aldrig blanda religion och politik, det är det första.

Nordkorea, ja, vad ska man säga?

Usa, en demokrati på pappret, där man med enorma summor pengar kan köpa sig platsen ända in i Vita Huset?


Gemensamt för dessa länder är att det är ganska så unga länder.

Dessutom något annat förenande är att dessa länder aldrig har varit särskilt intresserade av några andra länder om det inte funnits något att tjäna på det.

Vad vet egentligen människor där om andra människor utanför det egna landet?

Vad vet de egentligen och vad tillåts de få reda på om sitt eget land?


Inget av länderna har heller på något påtagligt sätt gjort upp med sin historia.

Man har gjort sig skyldig till en hel del kan jag säga.


Turkiet har en enorm skuld i ett utstuderat folkmord på armenier som man inte vill kännas vid.

Ve den som för detta på tal!


I Usa har ett lika utstuderat folkmord genomförts, på ett folk som vid den tiden kallades indianer.

Usa's del i stödet till diktatorers slaktande av oliktänkande i Sydamerika är nog ingen nyhet.


I Ryssland har människoliv aldrig varit särskilt viktiga för de som suttit vid makten.

Att besinningslöst slösa med människoliv har snarare varit ett medel.

Det har då främst gällt den egna befolkningen.

Men vi kan också titta på vad deras syn på kommunism ställt till i andra länder genom åren.


I Nordkorea har miljontals svultit ihjäl p g a misskötsel och att stålarna istället lagts på vapenindusti.

Dessutom är folket, till den del det inte är helt hjärntvättat totalt skrämts till tystnad.


Churcill sa en gång om demokrati att det egentligen inte var ett särskilt tillfredsställande fungerande styressätt.

Men han sa också att det var det bästa sättet som fanns.

De andra alternativen var allt för dåliga.

Han var dessutom den bästa försvararen av demokratin när Europa brann och stöveltrampen ekade på andra sidan den engelska kanalen.


Jag är inget större fan av Churcill.

Han var en son av det Brittiska Imperiet och dess galna drömmar.

Men han hade sina poänger, onekligen.


Demokrati är det bästa vi har!


Vi måste visa världens folk att det faktiskt fungerar.

Vi ska inte isolera länder.

Vi måste visa att det vi har, ska de också vilja ha.


Det är folken som bygger länderna, det är folket som är de enda som kan det!


Av peter - Tisdag 25 april 17:39

...omöjlighet.

Jag tillhörde de som upplevde livet så....


Jag ville inte vara med.

Jag ville vara en utomstående betraktare av mig själv.

De som befann sig runt omkring mig förstod jag mig inte riktigt på.

Mig själv ska vi inte ens prata om.


De som hade det som de hade, kunde fortsätta med det, men själv ville jag helst ha nåt annat - vad oklart.


Lite nonchalant kaxigt kan tyckas.


Men det var det inte, det var allt annat än det.

Sanningen är att jag var livrädd.

Jag saknade mod inför livet.


Det var oro på morgonen och oro på kvällen.

Däremellan i stort sett ingenting, förutom ännu mer oro.

Känslor som jag inte rådde över, som jag inte förstod.

Rastlöshet.


En flaska av alkohol som ropade kom.

Jag föll rakt ned.

Drunknade.


Idag försöker jag göra det omöjliga i livet möjligt.

Det är svårt för en sån som mig.


Men så länge jag har drömmar och visioner som är verkliga så har jag en chans.

Jag odlar det.


Jag drömmer mig lika mycket framåt som bakåt.

Gjorda resor, framtida resor.


Nostalgi är viktigt för mig!

Jag odlar det oxå!


Jag tänker mycket tillbaka på min egen historia.

På människor jag mött.

Människor som jag lämnat, som lämnat mig.

På saker som hänt, som nästan hänt och sånt skit som inte borde hänt.


Jag är en man som snart är 50.

Det har funnits en tid nu där tankarna på döden har varit en följeslagare.

Och det uppenbart meninglösa i det.

Varför snart dö, när jag precis börjar att älska att leva?

För att inte fastna i det måste jag vara i rörelse, både fysiskt och andligt.

Jag måste hitta nya drömmar, mål och jag måste odla min nyfikenhet.


Våga bli överraskad.

Lite som att hoppa utan fallskärm.

Out from the comfortzone.

Ingen säkerhetslina.


Jag är ingen som så lätt fastnar i grubblerier.

Det finns ingen tid för det, jag måste framåt.

Vid 50 så har man stretat upp för berget och därifrån finns bara en väg och den fortsätter upp.


Jag är varken särskilt sämre eller bättre än någon annan.

Ingen har nånsin anklagat mig för att ha för hög IQ, allra minst jag själv.

Jag tror dock jag har en god portion EQ.

Det räcker för mig.

Dessutom är jag jävligt streetsmart.


Och när jag tänker igenom allt det här.

När jag tänker igenom det jag faktiskt tagit mig igenom.

Förstår jag att jag är rätt så bra utrustad.


Jag har ett hjärta som slår, visserligen med viss hjälp av blodtrycksmedicin.

Så länge den där muskeln pumpar på och inget annat skit händer så fortsätter jag.


Vi har nog bara en stund på jorden och vad som väntar därefter vet nog ingen.

Jag tar chansen!


Av peter - Fredag 21 april 18:51

...Frankrike.

Jag tycker att det är förbannat märkligt!


Om det blir så är det nog slut med Frankrike i EU också.

Det kanske blir slut med hela EU förresten?

Chansen är god!


Det blir tid för murar mellan länder igen.

Jag trodde den sista revs 1989.

Så är tydligen inte fallet.


Isolation istället för kommunikation.

Jag tror vi är farligt ute.

Värre än nånsin under min livstid.


Trött gammal galen gubbe med fingret på knappen på andra sidan Atlanten.

En galen parodi till snubbe som basar över ett hjärntvättat lands befolkning skjuter iväg raketer samtidigt som samma lands befolkning hungrar ihjäl.


Turkiet har vridit tillbaka sitt lands utveckling ca 500 år.

Snart ser vi flyktingströmmar därifrån av människor som vill tänka fritt utan påtvingade slöjor.


Och ovanpå allt Zlatans skada.

Ungefär det var det som fick min bägare att rinna över.

Hur ska vi som nation klara oss nu är det tänkt?


Jag orkar faktiskt inte knappt längre.

Jag tror jag drar ner rullgardinen och väntar in el classico till helgen.


AJÖKEN!


Av peter - Tisdag 11 april 18:44

...lust med att ha en blogg att skriva i efter den 7 april?

Knappt kan jag säga....


Jag antar att jag egentligen skulle kunna skriva spaltmeter om det inträffade, men jag avstår.

Det jag nöjer mig med att konstatera är att det fanns en väldigt massa hjältar där på gatan.

Utan dem hade det kunnat sluta ännu värre!


Jag verkligen avskyr dessa mördare.

Det går inte att förstå deras vidriga hemskheter och hat hur jag än försöker.


Att livet är så otroligt skört är något man blir påmind om rätt ofta.

Livet man har måste fyllas med innehåll, kärlek och ett inkluderande av andra människor.

Under helgen har jag träffat hela min hjelmska del av familjen, det har varit skönt, det har varit ett behov.


Sabine sa något bra igår.

Hon säger ofta bra saker, mer än jag ger henne cred för faktiskt.

Hon sa:

- Peter, nu borde man vara på caminon.

Jag sa:

Mm, förmodligen, men vad är din anledning?

Hon sa:

Anledningen är att caminon är så långt bort från det här som det tänkas kan.


Hon har ju rätt såklart.

Ibland är verkligheten för hård och rå.

Det mediebrus som varit under helgen och som jag idogt tagit del av har varit svårhanterligt för mig.


Ute på vandring har man bara sig själv, sin ryggsäck, dagens mål och alla vackra intryck.

Omvärlden och livets eventuella bekymmer kan man enkelt stänga ute.

För mig är det livsviktigt att kunna göra just det med jämna mellanrum.


I fredags när jag först fick vetskap om vad som skett så överfölls jag av en snabb tanke att berusa mig.

Jag ville fly och låta detta hemska försvinna.

Mitt känsloliv kom ordentligt i gungning.

Jag kom i kontakt med mörka krafter inom mig som jag trodde var bättre begravda.


Jag föll dock inte inför dem.

Jag är glad för det!


Verkligheten är som den är.

Jag måste lära mig hantera den.

Men det är så svårt ibland!


 


Av peter - Fredag 31 mars 18:49

...säga.

Att meningen med livet är att komma nära andra människor.


Någon annan skulle nog hävda att den egentliga meningen med allt det här är att lära känna sig själv.


Jag tror att tvåan ligger till grund för ettan.

Om man vet lite om sig själv tror jag man har svårt att vara någon för någon annan.


Förmodligen har vi under vårt liv god tid och chans till båda delarna.

Förhoppningsvis hittar vi en balans däruti.


Ett liv i ensamhet är ett bortkastat liv.

Ensam är inte stark!

Total isolation är inte nyttigt.

Tillsammans blir vi starkare.


Jag har ingen tro på vare sig munklivet eller att leva som eremit i en grotta i öknen.

Däremot så tror jag att det är förbannat nyttigt att dra sig undan ibland från allt och alla för att vårda enbart sig själv för en stund.


Jag är en del av många sammanhang.


I mitt arbetsliv är jag oftast ett kugghjul som försöker förenkla kommunikation och skapa förståelse mellan människor.


Jag har även ett privatliv där jag ingår som en beståndsdel i olika familjära band.

Det fanns en kärnfamilj som knoppade av sig och blev en ny familj och nu är jag en del i något som skulle kunna kallas bonusfamilj.

Tillsammans så blir det här en ganska så stor paraplyfamilj.

Jag försöker att göra min del med att hålla i när det blåser och regnar, men misslyckas ibland med det.


Min förhoppning är att jag också är en del av något ännu större.

Något som är så mycket större än mig själv.

Ett sammanhang.

Vad nu det skulle kunna vara?


Jag tror att genvägen till det mesta kallas kärlek.

Kanske är det så att det i själva verket är just kärleken som är meningen?

Men jag tror att vi också i det fallet måste gå tillbaka till tvåan innan vi kan göra ettan.

Vi måste lära oss att älska oss själva för att på riktigt bjuda in andra människor till gemensam kärlek.

 

Presentation


Den här bloggen är min självterapi. Mitt största problem i Livet är och kommer alltid att vara Peter. Det är min utgångspunkt i den här Bloggen. Välkomna!

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Maj 2017
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ luffaren med Blogkeen
Följ luffaren med Bloglovin'

allmänt


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se