luffaren

Senaste inläggen

Av peter - Lördag 25 mars 13:30

...helgen.

För 11 år sen....

 

3 dygns hårt drickande!

 

Kaos, nollkoll, ångest, svett, förnedring, maror, förvirring, svek, förnekelse, sjöar av alkohol, blackouter, barn som tittar på utan att förstå, akutbesök av närstående, familj som söker mig -  men jag vill inte vara eftersökt - jag vill helst dö bort , som om jag aldrig hade varit där och efter det -vägen ned till det totala sammanbrottet. 

 

Jag hade blivit en utomstående betraktare av ett liv som jag inte längre ville leva.

Ingen, allra minst jag själv kände längre igen den man jag blivit.

Jag körde mig själv rakt ned till Botten!

Nån drog ur proppen och jag kunde inte flyta längre.

Jag slog hårt på arslet.

 

Den jag såg i spegeln var ett 38-årigt uppsvullet vrak som jag knappt kände igen.

Sanningen var att jag inte ens vågade titta på mig själv längre.

Den själsliga spegeln skrämde mig för övrigt mer är den fysiska.

Det fanns ingen ande eller själ kvar i kroppen som jag bodde i.

Det fanns ingen drivkraft, ingen kraft alls.

Bara kraften i alkoholen och en längtan bort från allt.

 

Jag var ett innehållslöst skal.

Nyttig för ingen.

 

Det var det totala mörkret.

Det märkliga med den där helgen är att jag har rätt så klara minnesbilder.

Jag tror att det har att göra med att den där helgen också står för något annat.

Den helgen blev min räddning, min "turnaround".

 

Måndagen den 27'e mars gick jag ned på knä och blottade strupen.

Ingen högg skallen av mig.

När jag förstått att jag skulle överleva bad jag istället om hjälp.

En kärlek i en omfamnande gemenskap tog redan samma kväll hand om mig och förde mig över till ett varmt och ljust rum

I det rummet har jag har befunnit mig sedan dess.

 

Utan dem och utan dem som älskade mig hade jag inte varit i Livet idag.

Om det är jag tämligen säker.....

 

Jag tackar Er för att jag går och står här fortfarande.

Det enda jag kan lova är att jag alltid kommer att finnas här för Er.

Jag kommer att göra så gott jag kan.

En dag i taget!

Mer kan jag faktiskt inte lova.

 

Men den här medaljen är snart min.

Den kan ingen djävel ta ifrån mig.

Sanningen är att jag ärligen har förtjänat den av egen kraft!

 

ANNONS
Av peter - Måndag 20 mars 21:05

...självmord.

Det har jag skrivit om förut....


Det är också ett felriktat vapen mot andra.

Mot helt oskyldiga.

Som skadar och sårar.

Skador och sår som kanske aldrig läker. 

Mot relationer, kärlek och framtida drömmar.

Det lämnar efter sig hem och relationer i rykande ruiner.


Att mitt liv inte blev som jag ville.

Eller att jag inte utvecklades till den man jag hade kunnat bli om inte mitt dåliga mående slog mig i skallen är inte mycket jag kan göra något åt.

Det kan anses självvalt.


Jag hade mina val och jag valde fel gång på gång.

Det var inte synd om mig.

Det får jag leva med och det gör jag också.

Jag försöker hantera det.


Men att jag beväpnade mig med missbruket och skadesköt andra runtom mig närstående är en värre insikt.


Denna insikt har har jag haft i stort sett sedan jag slutade dricka.

Ibland gör den sig dock mer påmind än vanligt.

Just nu är en sådan stund.


Det är jävligt jobbigt när just det skeppet kommer lastat...

 

ANNONS
Av peter - Söndag 19 mars 11:03

...bio.

I fredags efter jobbet....


Det är något vi ofta gör.

Vi tycker det är bra.

Ett hyfsat billigt, trevligt avbrott i vardagslunken.


Vi gör det nog mer än de flesta, en gång i månaden ungefär.

Jag vet par som aldrig går på bio, jag har aldrig förstått varför.

Det finns inte ens i deras sinnessfär att göra den upplevelsen tillsammans.


Jag har som krav att sitta ytterst, längst bak till vänster.

Går inte det så kan jag i värsta fall gå med på att sitta ytterst, näst längst bak till vänster.

Om jag är riktigt positivt inställd till min samtid kan jag vid vissa sällsynta tillfällen göra en total högervridning.

Längst bak till höger, und so weiter...


En del människor borde aldrig gå på bio.

Det är så!


Hur kan man t e x komma för sent till en film?

Då menar jag inte att komma mitt i reklamen och få resten av bänkraden att resa på sig samtidigt som man ursäktande trampar mig på tårna och skvätter läsk och saltat popcorn omkring sig.

Nej, jag menar att man kommer när filmen redan har börjat.

En sissådär 10-15 min in i filmen.

Jag tycker det är förargelseväckande beteende.

På gränsen till straffbart.


Det är ju tammenfan inte bara en skymf gentemot mig som brukar vara där en timme innan filmen börjar.

Det är ju dessutom en skymf mot övriga i salongen, biljettvaktmästaren, filmen, skådisar, regisörer och alla som är inbegripna i uppsättandet av en rulle ända ned till statisten.

Jag har aldrig hajjat det där.


En annan sak som jag aldrig har hajjat är prasslandet och sörplandet i det medhavda under filmens gång.

Jag äter och dricker upp allt innan filmen börjar.

När reklamen är färdig, är jag färdig.

Det är för mig självklart, man kan ju inte sitta och treva i en popcornbag när filmen är som mest spännande.


Mobiler och snackande under filmen vill jag inte ens gå in på...

Det är ett evigt gissel.


Nåt som jag däremot har en jävla respekt för att de som reser sig och går mitt under filmen.

De gör det eftersom filmen är så jävla usel att de inte vill ödsla en endaste jävla minut till på skiten.

Det var exakt vad Sabine och jag borde ha gjort i fredags.

Vi borde ha dragit därifrån i en avledningsmanöver i ett hav av popcorn och utspilld läsk.


"Silence" med Liam Neeson och av Martin Scorsese.

Riktigt jävla usel film.

Gå inte och se den!


Men gör ni ändå det, så kom för fan inte för sent.

Res er upp och gå helt sonika mitt i filmen istället.

Det ger mer respekt.

I alla fall hos mig, vad det nu kan vara värt?

Av peter - Onsdag 15 mars 19:17

...er.

Att ni har flera 1000-tals förlorade timmar....


Eller flera 100-tals förlorade dagar, kvällar och nätter.

Såna har jag massor av i min ryggsäck!


När jag drack så slutade det alltid med att jag blev medvetslös.

Jag fick blackouter.

Ingenting mindes jag av vad som hänt.


Här har ni mina förlorade timmar och dagar.

För mig var det ett naturligt tillstånd att det var så.

Det var normalt, det var legio.


När man dricker så pass mycket förlorar man all rädsla för vad det här eventuellt skulle kunna leda till.

Sättet att se världen förvrids fullständigt, det blir jävligt skruvat.

Hämningarna försvinner.

Minnesfunktionen stängs av.

Medveten känsla försvinner och man handlar på impuls.


Som ett brev på posten kommer konsekvenser.

Efter konsekvenser kommer ångest.


I allt ovanstående fanns det blod, svett och en mängd pinsamma situationer att reda ut både när man befann sig i dem, men framför allt efteråt.

Om de ens gick att reda ut.

Oftast var jag i underläge och irrade ständigt in mig i återvändsgränder.


Det var ju inte så att jag den 27 mars 2006 helt plötsligt fick en ljus ide om att försöka förändra mig själv.

Det var inte heller så att jag likt Jesus gick ut i öknen för att finna svar på mina frågor.


Förändring var oerhört skrämmande.

Jag var min egen ökenvandring.

Om jag hade haft några frågor så är jag tämligen säker på att jag också hade fruktat svaren.


Det som hände var att jag knäade.

Jag gav upp, jag kapitulerade.

Skiten jag stod i ville jag inte längre stå i.

Jag stod faktiskt inte ut längre.


Vad som helst måste vara bättre än det där....


Men ändå:

Jag saknar de där blackouterna, jag saknar den där avstängningsfunktionen som alkohol hade på mig.

Ärligt talat saknar jag det varje dag, faktiskt flera ggr per dag!


Men för mig finns ingen väg tillbaka.

Mitt problem är och förblir Peter och jag får helt enkelt lära mig vid att försöka hantera honom.

Det går, det går faktiskt framåt.

Jag hoppas det går ett tag till.

En dag i taget!

 




Av peter - Fredag 10 mars 19:07

...krig.

Är vidriga....


Men frågan är om inte vidrigheterna i det 1'a Världskriget som soldaterna upplevde är de vidrigaste hittills.

1914 när kriget bröt ut, fanns det ett slags romantiskt skimmer kring soldatlivet.

Man drömde om ärofylld strid och slagfältets strålglans.

Drömmen var att komma hem som hjälte och med medalj på bröst.

Verkligheten blev en annan.


Man kom till en köttkvarn som malde ned soldaterna i en fasansfull sörja av lera och taggtråd.

Vapnen var nya, stridsteknikerna för soldaten var gamla.

Man anföll på gammalt sätt och mejjades ned av kulsprutor.

Över allt det här fanns dåraktiga ledare med ett genuint förakt för sina landsmäns liv.


Jag är historienörd.

Har alltid varit och kommer alltid att förbli.

Jag är chef på mitt eget departement av onödigt vetande.


Det finns ett ordspråk om historien:

"det enda vi kan säga om historien är att vi inte lär oss något om historien"

Jag tycker det ordspråket stämmer mycket väl!


Jag vet inte om man kan göra alltför många jämförelser med 1'a Världskrigets soldater och de unga brottslingar som härjar i förorterna till våra huvudstäder.

Det kan man förmodligen inte.

De som dog i World War I var till största delen bara helt oskyldiga unga pojkar.

De som nu mejjas ned i Husby, Kista, Angered eller Rosengård är inte särskilt oskyldiga, de är oftast redan förhärdade brottslingar påtända av det knark de själva handlar med.


Ett par liknelser kan man dock uppsnappa om man kollar in förortskillarna.


De dör vid ung ålder, de dör på ett skitigt sätt och de blir nog inte särskilt ihågkomna av den breda allmänheten.

De drivs av drömmen om ett mer flärdfullt liv, ett liv med stålar, bilar, rolexklockor och brudar.

Drömmen om glansen förvandlas till mardrömmen när familjen får gå till till deras gravsten sen.


Det är just det här jag har så svårt att förstå.

Många är de som gått före och visat på hur det går om man väljer brottets bana.

Det går som sagt inte så bra till slut.

ALLT tar slut.


Varför gör man ändå det här valet?

För det är ett val!

Vi människor gör nya val hela tiden, nästan varje vaken sekund.


Vad är det man väljer bort?

Vad är det som är så hemskt att man inte kan stanna där man är?


Jag vet inte.

Jag har inga som helst svar.


Men en sak tror jag mig förstå.

De som bestämmer har ingen som helst aning om hur det är där nere i skiten.

Vare sig det är 1914 eller 2017.

Av peter - Onsdag 8 mars 19:43

...Hallonbergen.

Gör mig rejält nedstämd....


Det är ett oerhört övergrepp på ett demokratiskt rättssamhälle att mörda eventuella vittnen.

Det är det ena, det andra är det oerhört bestialiska sätt det gått till på.


Jag är för hårda straff för den sortens brott.

Livstid, som är livstid - livet ut.

Kasta nyckeln.


Jag har ingen aning om någon, vare sig offer eller gärningsman har invandrarbakgrund.

Däremot gissar jag att det kan vara så.

Precis sånt här spelar SD i händerna.

De to m gnuggar säkert händerna åt sånt här.


Ja, det är tyvärr så som den här polisen Springare säger...

De med invandrarbakgrund är överrepresenterade i brottsstatisktiken.

Både som gärningsman, men också som offer.

Det är viktigt att veta!


Däremot är jag inte så säker på att den just är polisen Springare som ska gå ut med den här informationen.

Han kanske borde sysselsätta sig med att försöka lösa brotten istället?


Det finns såklart bakomliggande förklaringar till att det förhåller sig på det här viset med den grymmare och råare brottsligheten vi ser.

Social utsatthet är en, att vi börjar få ett djupare klassamhälle kan vara en annan.

Missbruk och droger.

Hopplöshet.


Det är inte Springare som är lösningen, inte heller är det SD.

Vete fan ens om det är de andra politikerna som är lösningen.

De verkar faktiskt inte ens kapabla.

Polisen?

Nä.


Jag tror att lösningen är en annan.

Det kan vara så att det är vi som är samhället, vi som bor därute som måste visa att gränsen är nådd.

Jag tror att det är vi som är människor tillsammans med andra människor som måste visa vägen.

Förebilder.

Vuxna.

Levande förorter med allt vad det innbär av service från myndigheter och affärsidkare.


Jag inser att när något sådant här händer så kommer det att vara väldigt svårt.

Vi kommer att vara rädda för att våga!

Vet inte om jag vågar.


Jag vet däremot att jag och mina kollegor försöker göra en skillnad för människor i utsatthet varje dag.


Vi ger och får tillbaka.

Vi behandlar alla likvärdigt, alla är lika mycket värda.


Det är nog fomeln!

Ge, för att få, visa på vägen om det behövs.


Men om vi går tillbaka till det här med invandrare och brott och straff.


Den största andelen med invandrarbakgrund som sitter i svenska fängelser är faktiskt andra nordiska medborgare.

De är alltså skandinaver - norrmän, danskar och finnar.


Det kan också vara bra att veta att i SD's riksdagsgrupp är det fler personer som är dömda eller misstänkta för brott i % räknat än vad de med invandrarbakgrund är överrepresenterade gentemot vanliga "svensson" i %.


Men det här är inget som vare sig polisen Springare eller någon företrädare från SD nämner.

Jag förstår varför!


För övrigt så är det kvinnodagen idag.

Synd att den behövs.

Det gör mig oxå nedstämd.


Jag tycker som regel mer om kvinnor än män, framför allt så är ni mycket vackrare.  



Av peter - Söndag 5 mars 11:31

...nu.

Drömmer jag ganska så intensivt om nätterna....


Jag har ingen aning om vad det beror på eller vad det eventuellt kan betyda.

Någon drömtydare är jag inte heller, men jag skulle nog lägga in drömmarna i mardrömsfacket.

Däremot är jag övertygad om att det undermedvetna påverkas av det medvetna och vice versa.


Kanske har den senaste tidens drömmar att göra med att jag förra veckan höll ett 2-timmars föredrag om hur mitt liv såg ut vid den här tiden för ganska så exakt 11 år sedan.

Det blir en anspänning både före och efter själva akten.

Jag kommer i kontakt med krafter och stämningar inom mig som är svåra att stifta bekantskap med återigen.


Jag ställer mig frågan och måste ställa mig frågan, om varför jag sysslar med sånt här.

Faktum är att det på ett sätt är ett slags självplågeri.

En fakirs bekännelse.


Det enklast svaret jag ger mig själv är att jag faktiskt mår bra av det.

Jag mår bra av att berätta min skitiga historia inför mig helt okända människor.


Ett annat svar är att jag faktiskt är förbannat bra på att berätta min historia.

Dessutom blir jag bättre och bättre på det, ju mer jag gör det.

Nu är vi kanske och sniffar på något i närheten av Högmod.


Jag märker att jag äger lokalen vi sitter i.

De som är där, är där för att lyssna på mig och det jag har att säga.

Jag gör det bra, jag gör det i två timmar.

Efteråt är det som om de inte vill släppa iväg mig.

Kanske handlar det om någon slags omvårdnad när de sett mig i min totala nakenhet.


Det som händer i lokalen är att jag vänder helt och fullt ut och in på mig själv.

Ryggsäcken töms ut på golvet till allmän beskådan.

Jag gör det ärligt och utan krusiduller.

Det som är där, är där.

Det handlar om att ge, samtidigt som jag får tillbaka.

Jag försöker hjälpa andra och därigenom själv få hjälp.


Jag tror det ligger mycket i de ord som någon sa:

"bekänn och bli fri".

Det var nog det jag gjorde den 27'e mars 2006.


Bildligt talat gick jag ned på knä.

Jag blottade min nakna hals i skam samtidigt som jag med utsträckta händer bad om hjälp och överlämnade mig till en makt starkare än mig själv.

Jag insåg att ensam inte är stark, jag hade nått vägs ände och kapitulerade fullständigt.


Sedan dess är jag fri!

Det jag har lärt mig sedan dess att frihet är ett arv att försvara.

Jag själv är min största fiende.


Mitt problem är Peter.

Men jag har blivit bättre på att hantera honom.....

Av peter - Onsdag 1 mars 18:44

...USA"

Jag tror jag har en aning om varför....


"IS ledare uppmanar sina kvarvarande krigare i Mosul att spränga sig själva till döds"

Jag hoppas de drar ut i öknen, gör slag i saken och blir sandkorn som sprids för vinden.


"Bert och Runar i bråk om flyktingpengar"

Asgamar.


Det var dagens stora 3 nyheter, med mina kommentarer under.

Därmed har jag besparat er att hålla koll på nyhetsflödet för i afton.

Dessutom har jag redan berättat för er vad ni ska tycka  


Därmed slut på denna blogg för idag!!!


Men lite till....


Idag mötte jag en människa som med ganska så stor övertygelse hävdade att jag stod i god kontakt med andevärlden.

Jag höll inte med riktigt.


Vi dividerade det lite hit och dit och jag tyckte nog att han hade lite problem med sin egna sändare och mottagare.

Jag höll dock god ton och undvek därmed att stöta mig med hans trosuppfattning.


Han stod på sig, eftersom han ansåg sig vara en en ganska så stor spiritualist och därmed borde veta sånt.

Vi enades till slut om att det bästa nog borde vara om vi kunde se min andlighet som i "vardande", eftersom jag själv enligt egen utsago ännu inte skymtat några gastar som smyger omkring där hemmavid om nätterna.


Jag gillar såna här möten med människor!

De berikar mig!

Jag lär mig massor om mig själv, andra människor, Sverige, andra länder och andra kulturer.

Kanske kan jag även glädja en och annan medmänniska med att vara lite annorlunda mot vad de förväntar sig av ett möte med en svensk byråkrat?

Jag bjuder in till att det spårar ur.


Men nu till mitt egentliga problem.


Vi ska börja med medlyssning.

Det känns lite obra.

Dessutom är det så, om sanningen ska fram?, att alla andra redan haft medlyssning, förutom jag och en till.

Det gäller att dra ut på saker in i det längsta, till slut kan de faktiskt falla i glömska.


Det innebär nämligen att en kollega ska sitta med hos mig och göra mig uppmärksam på mina ticks och tricks.

Och vice versa.


Jag är rädd för att denna eventuella kollega nog kommer be mig lämna mitt digra smörgåsbord med sånt jag faktiskt nog kanske inte borde diskutera med kunder.

Inte om vi diskuterar effektiv betjäningstid i alla fall.


Fotboll, Liverpool, Real Madrid, Aik, Historia, Religion, Ulf Lundell, Charles Bukowski, Hårdrock, Kiss, spanska verbböjningar, el camino, att ge sig ut på luffen när man blir pensionär, självhjälpsgrupper, flygvärdinnor, Sverige kontra Burundi, tilltagande stelhet i min snabbt åldrande kropp om mornarna, stockholms bästa kebabhak, plats 2 och 3 på samma kebablista, charmen i småländsk dialekt, och o*charmen i östgötadialekten, eller ja, ungefär precis allt sånt som jag anser är viktigt i Livet.


Och vad denna kollega mot all förmodan skulle kunna lära sig av mig är nog inte ens med på bordsduken är jag rädd.  




Presentation


Den här bloggen är min självterapi. Mitt största problem i Livet är och kommer alltid att vara Peter. Det är min utgångspunkt i den här Bloggen. Välkomna!

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
    1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2017
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ luffaren med Blogkeen
Följ luffaren med Bloglovin'

allmänt


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se