...missförstånd.

Jag är inte 50 ännu....

Folk grattar mig i efterskott till höger och vänster.

Jag hajjar ingenting.

Ännu har jag inte placerat ut tyngderna på mina axlar.

Än så länge går jag med lätta steg.

Jag fyller den 14'e, så nu vet ni det.

En hel vecka kvar!

Här lagar de just nu fisksoppa.

Hur är det ens möjligt?

Luktar vedervärdigt.

Jag har anbefallt korsdrag åt alla väderstreck.

Kände att nåt var på gång, har därför varit på Palmyra Kebab.

Bra första semesterdag i övrigt.

Sol och gick med lätthet 1,3 mil, härifrån och till Blåsut.

50-årsfesten känns under kontroll.

Det blir dyrt, men det är det värt.

Det blir människor som betytt för mig från vaggan och dit där jag står idag.

Människor som aldrig träffat varann.

Människor som inte träffat varandra på väldigt länge.

50 pers + moms.

Jag gläds åt sånt, gläds dock mest åt att mamma tycker att det ska bli så kul.

Undrar hur det är att vara mamma, snart 80 och ha en son som fyller 50?

Jag får väl fråga henne!

Jag avslutar nu mitt debattinlägg om Anders Borg.

Min enda tanke var att försöka förklara vad jag trodde hänt i hans skalle med alkohol inblandat.

Anledningen var 1 enda!

Mitt igenkännande i mig själv....

Jag är ingen feminist.

Det står jag för!

Jag förstår inte ens hur en man kan kalla sig det.

Jag kan i alla fall inte göra det.

Men fritt fram till den som vill.

Jag gillar kvinnor som är kvinnor.

Jag gillar män som är män, men jag ogillar män som inte ens är skuggan av en man.

Jag fördrar helst kvinnor framför män om jag fick välja.

Framför allt så är de mycket vackrare.

Jämställdhet och jämlikhet är för mig självklart.

Lika självklart vet jag tyvärr att det inte råder detsamma överallt.

Jag försöker göra något åt det i mitt jobb.

I alla mina "jobb" på Försäkringskassan.

Modigt skulle jag tycka det vara om "man" istället för att stampa på en man som redan ligger i dyn (och säkert kommer ligga där ett tag till) slog ett slag för de som lever som medberoende till missbrukare. Som lever under slaveriet och utplånandet av sig själv med en psykopat som livskamrat, eller lever i förorter där förtryck är på väg att upprättas för den fria individen. De som lider mest i det jag nämnt just nu är kvinnor.

Jag tycker det är för jävligt att ingen slår ett slag för dem.

Istället slår man mot en man som redan ligger ned.

I min bok inte alls särskilt modigt....

...Borgs kläder idag!

Den ångest han förmodligen har just nu känner jag dock igen....

Även om jag idag har läst och förvånats över vad han gjort i helgen så kan inte jag fördöma honom.

Det han sagt och gjort är naturligvis helt vidrigt.

Om det finns inget att säga.

Det finns förmodligen också en förklaring till att det gick som det gick.

Jag är säker på att Anders Borg är fullt medveten om hur det kunde hända och varför.

Hans ångest lär inte vara mindre för det.

Omvärldens dom är hård.

Här är i alla fall min tro på förklaring, utan att jag vet svaret - det är det nog bara han som gör.

x han konsumerar så mycket alkohol i vardagen så nervsystemet i skallen har fått en smäll

eller

x han har förmodligen blandat psykofarmaka tillsammans med en stor mängd alkohol

eller

x stark stress under väldigt lång tid tillsammans med hög alkoholförtäring

eller en combo av ovanstående

Det Anders Borg råkade ut för händer ingen vanlig snubbe på fyllan.

Han försatte sig i ett hjälplöst tillstånd utan att egentligen veta vart den kvällen skulle ta vägen.

Ett otäckt tillstånd med stora minnesluckor och förvirring.

Det är som om han mentalt hoppade utan fallskärm och lämnade kvar sin klokhet i flygplanet.

En kemisk cocktail rakt in i pannbenet!

Ovanstående har hänt mig flertalet ggr.

Det är mer än 11 år sen, men ångesten kommer krypande upp från tårna på mig ändå.

Jag gjorde inget av den här dimensionen, dessutom var jag inte lika känd.

Alla vet att jag är lång ifrån Moderat, men i det här är Anders Borg och jag varandras bröder och jämlikar.

Hans ångest är min ångest idag.

Hoppas jag snart ser honom på AA!

Jag ogillar av princip drev.

Hoppas att han kommer hyfsat helskinnad igenom detta de närmaste dagarna och söker hjälp.

Jag har varit med om människor som tagit livet av sig för mindre.

Dessutom ska man rikta en tanke åt hans familj, framför allt hans barn.

De har det nog inte så roligt idag de heller....

...Dn.

Inger lite hopp....

Jag läser på Dn. Debatt om att religion kan vara en väg ut ur våldsbejakande extremism.

Om det verkligen kan vara så vet jag faktiskt inte så noga.

Det har ju inte verkat så hittills!

Det positiva är istället vilka som står bakom artikeln, eller rättare sagt blandningen av dem.

En Imam, en kristen ärkebiskop, en ordförande för det judiska centralrådet och den nationella samordnaren mot våldsbejakande extremism.

De tre religionerna vi kan knyta in här ovan har sitt ursprung från Abraham och hans förbund med Gud .

Alla tre är abrahamitiska religioner.

Tillsammans utgör de mer än 50% av världsbefolkningen.

Man kan alltså lite förenklat säga att Abraham är samma "pappa" till världens största religioner.

Lika förenklat kan man då också säga att dessa religioner på sätt och vis är "syskon". 

Är man syskon, har samma förälder, har placerats i samma vagga så har man en hel del gemensamt.

Man växer upp, drar åt olika håll, skapar egna talanger och egenskaper.

Det borde finnas mer gemensamma nämnare än det borde finnas saker och ting som skiljer.

Problemet är att de här religionerna historiskt sett istället ger sig på varandra.

Problemet är också att dessa religioner har skapat undergrupper såsom katoliker/protestanter- sunni/shia som också ger sig på varandra.

Hur kan så mycket hat finnas där kärlek borde finnas?

Jag har ingen jävla aning.

Förmodligen måste man gå tillbaka till ursprunget för att kunna hitta en förklaring.

Vart gick det galet?

En klok man sa en gång:

"Att ha en tro som hjälper en i livet är något vackert, fint och eftersträvansvärt.

Det är  först när vi börjar blanda in religion, kyrkor, präster och böcker som det börjar bli farligt."

Jag har ingen tro.

Jag kan t om avundas dem som säger att de har en.

Jag skulle tro att livet blev lite lättare om jag var som dem, om jag hade det de säger sig ha.

Jag är inte ens på bron till en tro.

Jag har faktiskt inte ens börjat bygga den där bron.

Jag vet i ärlighetens namn inte ens om jag vill börja samla ihop delarna till det byggandet.

Kanske räcker det med att jag en indian tatuerad på min vänstra underarm , Santiagokorset på min högra motsvarande, att jag själv står där nånstans mitt emellan och har min längtan och tro på en högre makt som hjälper mig och kanske leder mig på rätt väg när jag är på väg att spåra ur?

...idag.

Arbogakvinnan och Ekeroth bedöms skyldiga för sina respektive brott....

Leif GW Persson berättar i Expressen att det här om Arbogakvinnan har han varit säker på hela tiden.

Är det ens nån som varit osäker undrar jag?

Plats han tar i onödan den karln, GW.

Jag tror vi har ett fungerande rättssystem i Sverige.

Jag tror också att det blir fel ibland.

Inte särskilt ofta, men ibland.

Då ska det som är fel så klart rättas till och ev oskyldig ska ha upprättelse.

I fallet med den här Linna som nyss blev släppt och drog vidare till Kanarieöarna inväntandes rekordskadestånd. Där håller jag mig reserverat avvaktande.

Jag är inte så säker på saken.

Jag har lite svårt för stjärnstatusen medierna utrustade honom med.

Jag kommer ihåg en snubbe som hette Joey Rahman.

Han fick också rekordskadestånd efter att ha blivit både dömd och frisläppt för mord.

Jag var inte så säker där heller.

Det var ett jävla snyftande både här och där vil jag minnas.

Några år senare blev han misstänkt för stämpling till mord i sitt forna hemland Bangladesh.

Ingen rök utan eld liksom....

Jag kommer även ihåg den här Annika Östberg som blev dömd för medhjälp på mord på polis i USA.

Det var ett jävla snyftande drev för att få henne utlämnad därifrån och överlämnad till att studsa ut från en blixtvisit i svenskt fängelse och till den nyvunna friheten.

Det drevet dock glömde informera om var att hon faktiskt varit dömd tidigare i USA för dråp på pojkvän.

+ en hel del annat.

Nja, där var jag inte så säker heller, dessutom såg hon ganska så osympatiskt ut.

Jag har svårt för sånt där snyfteri när vi faktiskt inte vet hur det ligger till.

Eller när det vi faktiskt vet inte förtjänas att snyftas kring.

Det som idag däremot gör mig uppriktigt ledsen är Michael Nykqvists bortgång.

Det verkade vara en riktigt fin kille som dessutom såg väldigt snäll ut.

Jag är rätt säker på att han verkligen var snäll också.

...människor.

Är oftast givande på något sätt....

En del mer än andra såklart och en del önskar man nog att man varit utan.

Men av båda ovanstående går det att lära sig saker.

Man kan ta med sig det man vill ha och lämna resten.

Jag skulle nog säga att jag är ganska öppen.

Är inte speciellt hemlig, den här bloggen är ett tecken på det.

Att jag åker runt och pratar om mig själv är ett annat.

För att kunna möta andra människor så måste man öppna upp.

Det har inte alltid varit så här.

Förr höll jag dörren stängd och drog mig undan gemenskap och samtal med både kända och okända.

Det var först när jag ändrade från stängd till öppen som jag började växa som människa.

Jag önskar att ovanstående skulle gälla för länder, kulturer och religioner också.

Vi kan inte stänga oss inne och resa murar omkring oss.

Inget bra händer i ensamhet och isolation.

Mitt projekt med att ta mig gåendes från Nynäshamn hem till Trollbäcken havererade i tristess.

Igår tog jag mig visserligen från Nynäs till Ösmo, men det var stentråkigt.

Bara jag och en bilväg.

Inte ens jag som är asfaltsindian kan tycka det är kul i mer än 2 mil.

I morse vaknade jag utan några som helst planer mer än att jag visste att jag skulle ut.

Fick en inbjudan och efter lite snabbt kaffe så var jag ute på promenad med en fin gammal vän och två hundar.

Vi gick vid Gammelström och Nyfors.

Det var ett fint möte.

Jag måste säga att att Tyresö är rätt så fantastiskt.

Vatten, sjöar och hav överallt vart man än går!

Jag gillar det.

I Norrort fanns knappt en vattenpöl ens när det hade regnat.

Vi lämnade varann och jag fortsatte ett tag ensam.

Då mötte jag dessa:

Vad är det för nåt?

Rådjur eller hjort?

Jag gissar på hjort, men vet inte så noga.

I vilket fall ett bra möte.

Det blev i alla fall ganska så varmt efter ett tag.

Jag frågade en man på en bänk om jag fick sätta mig bredvid honom ett slag i skuggan.

Det fick jag och vi började språka om både det ena och det andra.

Det visade sig att han kom från Kamerun och via Barcelona hade han nått till Sverige/Tyresö på 90-talet.

Vi snackade lite fotboll och gårdagen match mellan Kamerun och Chile.

Vi enades om att Kamerun var ganska bra framåt, men att försvaret sög.

Jag förklarade vad jag jobbade med och han berättade vad han jobbade med.

Han jobbade inom hemtjänsten, men bara maj-september.

Resten av året bodde han i Kamerun.

Han berättade att många av de äldre han mötte i sitt jobb nästan aldrig några besök av sina barn.

Så var det inte Kamerun och inte i Spanien heller för den delen.

Där levde man med sina föräldrar.

Jag gav honom rätt i det.

Sen förstod han inte heller varför vi var så ledsna här.

I Kamerun kände han många som knappt hade mat för dagen men de skrattade ändå.

Jag insåg att han förmodligen hade rätt i det också.

Vi tog varandra i hand och skiljdes åt.

Det var ett bra möte!

...religiös.

Men den är en del i att jag öppnar upp mot att våga kalla mig agnostiker....

För mig är det viktigt att känna mig som en liten del i ett större sammanhang.

Det bidrar till att jag kan släppa på min självcentrering.

För mig är det nyttigt eftersom jag alltid tagit mig själv för på stort allvar.

För mig är det viktigt att förstå att det enda jag behöver är det som ryms i den ryggsäck som jag bär med mig.

Det bidrar till att jag kan släppa på min strävan efter mer.

För mig är det nyttigt eftersom jag redan har för mycket saker.

Legenden om Jakob(Santiago, St James)

Jakob var den förste av Jesus lärjungar som dog martyrdöden.

Enligt vad som berättats hade han missionerat i det spanska Galicien.

När han kom tillbaka till Jerusalem blev han halshuggen.

Hans kropp med huvud kastades utanför murarna.

Hans lärjungar i sin tur tog hand om hans kvarlevor som med hjälp av en ängel fördes med båt åter till Galicien.

Jakob begravdes där och sedan föll graven i glömska tills en mängd olika mirakler började ske på platsen.

Man lät bygga en krypta och en kyrka över platsen.

Snart började kristna runt om i Europa att vallfärda till platsen som på 1100-talet byggts om till en Katedral.

Runt Katedralen växte en stad fram som fick namnet efter lärjungen Jakob - på spanska - Santiago.

Ganska snabbt blev Santiago den tredje största vallfartsorten efter Jersusalem och Rom.

Det sägs att omkring 1000 människor om dagen besökte Jakobs grav under åren 900-1400.

Sedermera blev Pilgrimsvägen en viktig handelsväg och pilgrimerna skyddades av Tempelriddare.

Heliga Birgitta är sveriges mest kända helgon och hon är också en pilgrim.

Hon gjorde sin vandring till Santiago åren 1341-1342.

Det tog ju således lite tid.

Men man ska ha klart för sig att hon färdades med hela sin familj och startade i Vadstena/Sverige.

Sedan dess är hon skyddshelgon för pilgrimsleden.

Hon har säkert inspirerat många svenskar sedan dess att gå till Santiago.

Men de flesta av dem har säkert inte startat från Vadstena.

Leden börjar där man själv vill.

För mig börjar den varje år i Spanien.

Jag kommer att gå så länge jag kan och vill.

I år börjar jag i Pamplona och slutar i Burgos.

I helgen kommer jag att skriva om de möten man kan ha med sig själv och andra när man är där...

...Santiago.

Eller The Way Of St James....

Jakobs väg!

"Det bästa jag någonsin gjort"

Så uttrycker sig många som vandrat till Santiago De Compostela.

Jag förstår dem verkligen.

Det kanske inte är det bästa jag har gjort.

Jag kan komma på en hel del som smäller högre.

Min dotter och det att jag slutade dricka för 11 år sen är två av de saker som ligger närmast till hands.

Däremot så hjälper caminon mig att behålla det jag har idag.

Om jag inte hade kommit i kontakt med denna uråldriga vandringsled så tror jag inte jag hade mått lika bra som jag faktiskt gör numera.

I vilket fall så hade jag varit en hel del häftiga möten med mig själv och andra pilgrimer fattigare.

Jag hade varit utan en kärlek till Spanien och deras språk, natur, människor och historia.

Det är nog så att jag hade varit utan en hel del mål och mening som mitt liv behöver.

Caminon lever mycket inuti mig.

Trots att jag rent fysiskt inte är där kan jag för mitt inre ta mig dit.

Jag har fört in den här biten in i mitt 12-stegsprogram.

Man kan göra detta tillsammans med någon man tycker väldigt mycket om eller som ensam.

Jag har prövat båda saker.

Båda är lika bra.

Sedan Maria och jag gjorde det här första gången 2013, som ett resultat av en halvgalen utmaning fr min sida, så vet jag att vi har sporrat flera andra att göra detsamma.

Men vi var först i vår bekantskapskrets, eller hur Maria?

Sedan dess har jag gjort det med kvinnan jag älskar och delar mitt liv med.

Jag har vandrat 27 mil med i stort sett bra mig själv som sällskap.

Det sistnämnda var jävligt jobbigt kan jag upplysa om.

Men nyttigt.

Jag lärde mig en hel del....

I år ger jag mig iväg själv igen.

I morgon kommer jag här i bloggen skriva lite om historien som ligger bakom denna vandring.

Hur den började....

...förändring.

Börjar inuti oss själva....

De flesta människor är utstuderade vanedjur.

Vi mår bra av rutiner och gillar egentligen inte alls att behöva ändra våra vanor.

De ger oss trygghet och en känsla av allt är som vanligt, lite lagom så där.

Vi håller hårt på våra sanningar, även om de blivit till lögn.

För mig blev det till slut så att en vana blev ett missbruk.

Det som blev vanligt i mitt liv var att avrunda varje dygn med en flykt.

Jag var oerhört medveten om hur kring jag skulle lyckas styra dit varje dag, till slut blev det för mig normalt.

Lögnen var mig närmare än sanningen och jag ljög för andra, men framför allt för mig själv.

Människor runt omkring mig ropade på förändring.

Jag hörde deras röster, men jag förstod aldrig vad de sa.

Det var deras önskemål om att jag skulle förändra mig.

Jag vägrade, eller rättare sagt - jag kunde inte.

Jag visste inte hur jag skulle kunna genomföra förändringen.

Däremot tyckte jag att jag kunde kontrollera både mitt liv och mitt missbruk.

Andra försökte bestämma om mig och tryckte på att jag måste förändras.

Mitt svar blev att jag satte hälarna i marken och vägrade envist.

Jag skyllde på än det ena, än det andra.

Det fanns gott om utomstående syndabockar som fick klä skott för varför jag inte ville kliva ur min komfortzon. En bedrövlig plats som till slut blivit min lilla missbruksbubbla där jag gömde mig bakom låst dörr och fördragna gardiner i total ensamhet.

Jag hade blivit blind för möjligheten till förändring.

Jag var fullkomligt övertygad om att mitt liv skulle behöva vara så här.

 ”den kära gamla vännen” Alkohol ställde alltid upp.

Den skulle "olyckskorparna" ge fullständigt fan i!

En dag hade i alla fall stenarna i min ryggsäck blivit så pass många att jag slutligen gav upp.

Mitt liv var nästan bara konsekvenser.

Jag var praktiskt taget öppen för vad som helst som kunde leda min väg bort från vad jag hade hamnat i.

Jag styrde stegen mot en självhjälpsgrupp.

Det var en bra början!

Det var ett bra första steg, men jag hade inte kunnat åstadkomma någon varaktig förändring och jag hade inte varit där jag är idag om jag inte snappat upp något som människor där ideligen sa.

"jag är här idag för min egen skull"

När jag förstod vad de faktiskt menade, så blev det lättare och jag började förändras långsamt- en dag i taget.

Vanor som blivit missbruk är farliga.

Missbruk och vad som kan missbrukas varierar.

Det kan vara alkohol eller knark.

Det kan vara mat eller godis.

Spel eller Sex.

You name it!

När vanor blivit missbruk, blir själva missbruket det vi flyr i.

Vi kan till slut inget annat.

Det är en falsk profet.

Det leder bara ner.

Idag försöker jag inte pådyvla förändringar på någon annan.

Jag vet att jag kommer att vara föga framgångsrik i det.

Det måste börja hos dem själva....