...Hallonbergen.

Gör mig rejält nedstämd....

Det är ett oerhört övergrepp på ett demokratiskt rättssamhälle att mörda eventuella vittnen.

Det är det ena, det andra är det oerhört bestialiska sätt det gått till på.

Jag är för hårda straff för den sortens brott.

Livstid, som är livstid - livet ut.

Kasta nyckeln.

Jag har ingen aning om någon, vare sig offer eller gärningsman har invandrarbakgrund.

Däremot gissar jag att det kan vara så.

Precis sånt här spelar SD i händerna.

De to m gnuggar säkert händerna åt sånt här.

Ja, det är tyvärr så som den här polisen Springare säger...

De med invandrarbakgrund är överrepresenterade i brottsstatisktiken.

Både som gärningsman, men också som offer.

Det är viktigt att veta!

Däremot är jag inte så säker på att den just är polisen Springare som ska gå ut med den här informationen.

Han kanske borde sysselsätta sig med att försöka lösa brotten istället?

Det finns såklart bakomliggande förklaringar till att det förhåller sig på det här viset med den grymmare och råare brottsligheten vi ser.

Social utsatthet är en, att vi börjar få ett djupare klassamhälle kan vara en annan.

Missbruk och droger.

Hopplöshet.

Det är inte Springare som är lösningen, inte heller är det SD.

Vete fan ens om det är de andra politikerna som är lösningen.

De verkar faktiskt inte ens kapabla.

Polisen?

Nä.

Jag tror att lösningen är en annan.

Det kan vara så att det är vi som är samhället, vi som bor därute som måste visa att gränsen är nådd.

Jag tror att det är vi som är människor tillsammans med andra människor som måste visa vägen.

Förebilder.

Vuxna.

Levande förorter med allt vad det innbär av service från myndigheter och affärsidkare.

Jag inser att när något sådant här händer så kommer det att vara väldigt svårt.

Vi kommer att vara rädda för att våga!

Vet inte om jag vågar.

Jag vet däremot att jag och mina kollegor försöker göra en skillnad för människor i utsatthet varje dag.

Vi ger och får tillbaka.

Vi behandlar alla likvärdigt, alla är lika mycket värda.

Det är nog fomeln!

Ge, för att få, visa på vägen om det behövs.

Men om vi går tillbaka till det här med invandrare och brott och straff.

Den största andelen med invandrarbakgrund som sitter i svenska fängelser är faktiskt andra nordiska medborgare.

De är alltså skandinaver - norrmän, danskar och finnar.

Det kan också vara bra att veta att i SD's riksdagsgrupp är det fler personer som är dömda eller misstänkta för brott i % räknat än vad de med invandrarbakgrund är överrepresenterade gentemot vanliga "svensson" i %.

Men det här är inget som vare sig polisen Springare eller någon företrädare från SD nämner.

Jag förstår varför!

För övrigt så är det kvinnodagen idag.

Synd att den behövs.

Det gör mig oxå nedstämd.

Jag tycker som regel mer om kvinnor än män, framför allt så är ni mycket vackrare.  

...nu.

Drömmer jag ganska så intensivt om nätterna....

Jag har ingen aning om vad det beror på eller vad det eventuellt kan betyda.

Någon drömtydare är jag inte heller, men jag skulle nog lägga in drömmarna i mardrömsfacket.

Däremot är jag övertygad om att det undermedvetna påverkas av det medvetna och vice versa.

Kanske har den senaste tidens drömmar att göra med att jag förra veckan höll ett 2-timmars föredrag om hur mitt liv såg ut vid den här tiden för ganska så exakt 11 år sedan.

Det blir en anspänning både före och efter själva akten.

Jag kommer i kontakt med krafter och stämningar inom mig som är svåra att stifta bekantskap med återigen.

Jag ställer mig frågan och måste ställa mig frågan, om varför jag sysslar med sånt här.

Faktum är att det på ett sätt är ett slags självplågeri.

En fakirs bekännelse.

Det enklast svaret jag ger mig själv är att jag faktiskt mår bra av det.

Jag mår bra av att berätta min skitiga historia inför mig helt okända människor.

Ett annat svar är att jag faktiskt är förbannat bra på att berätta min historia.

Dessutom blir jag bättre och bättre på det, ju mer jag gör det.

Nu är vi kanske och sniffar på något i närheten av Högmod.

Jag märker att jag äger lokalen vi sitter i.

De som är där, är där för att lyssna på mig och det jag har att säga.

Jag gör det bra, jag gör det i två timmar.

Efteråt är det som om de inte vill släppa iväg mig.

Kanske handlar det om någon slags omvårdnad när de sett mig i min totala nakenhet.

Det som händer i lokalen är att jag vänder helt och fullt ut och in på mig själv.

Ryggsäcken töms ut på golvet till allmän beskådan.

Jag gör det ärligt och utan krusiduller.

Det som är där, är där.

Det handlar om att ge, samtidigt som jag får tillbaka.

Jag försöker hjälpa andra och därigenom själv få hjälp.

Jag tror det ligger mycket i de ord som någon sa:

"bekänn och bli fri".

Det var nog det jag gjorde den 27'e mars 2006.

Bildligt talat gick jag ned på knä.

Jag blottade min nakna hals i skam samtidigt som jag med utsträckta händer bad om hjälp och överlämnade mig till en makt starkare än mig själv.

Jag insåg att ensam inte är stark, jag hade nått vägs ände och kapitulerade fullständigt.

Sedan dess är jag fri!

Det jag har lärt mig sedan dess att frihet är ett arv att försvara.

Jag själv är min största fiende.

Mitt problem är Peter.

Men jag har blivit bättre på att hantera honom.....

...USA"

Jag tror jag har en aning om varför....

"IS ledare uppmanar sina kvarvarande krigare i Mosul att spränga sig själva till döds"

Jag hoppas de drar ut i öknen, gör slag i saken och blir sandkorn som sprids för vinden.

"Bert och Runar i bråk om flyktingpengar"

Asgamar.

Det var dagens stora 3 nyheter, med mina kommentarer under.

Därmed har jag besparat er att hålla koll på nyhetsflödet för i afton.

Dessutom har jag redan berättat för er vad ni ska tycka  

Därmed slut på denna blogg för idag!!!

Men lite till....

Idag mötte jag en människa som med ganska så stor övertygelse hävdade att jag stod i god kontakt med andevärlden.

Jag höll inte med riktigt.

Vi dividerade det lite hit och dit och jag tyckte nog att han hade lite problem med sin egna sändare och mottagare.

Jag höll dock god ton och undvek därmed att stöta mig med hans trosuppfattning.

Han stod på sig, eftersom han ansåg sig vara en en ganska så stor spiritualist och därmed borde veta sånt.

Vi enades till slut om att det bästa nog borde vara om vi kunde se min andlighet som i "vardande", eftersom jag själv enligt egen utsago ännu inte skymtat några gastar som smyger omkring där hemmavid om nätterna.

Jag gillar såna här möten med människor!

De berikar mig!

Jag lär mig massor om mig själv, andra människor, Sverige, andra länder och andra kulturer.

Kanske kan jag även glädja en och annan medmänniska med att vara lite annorlunda mot vad de förväntar sig av ett möte med en svensk byråkrat?

Jag bjuder in till att det spårar ur.

Men nu till mitt egentliga problem.

Vi ska börja med medlyssning.

Det känns lite obra.

Dessutom är det så, om sanningen ska fram?, att alla andra redan haft medlyssning, förutom jag och en till.

Det gäller att dra ut på saker in i det längsta, till slut kan de faktiskt falla i glömska.

Det innebär nämligen att en kollega ska sitta med hos mig och göra mig uppmärksam på mina ticks och tricks.

Och vice versa.

Jag är rädd för att denna eventuella kollega nog kommer be mig lämna mitt digra smörgåsbord med sånt jag faktiskt nog kanske inte borde diskutera med kunder.

Inte om vi diskuterar effektiv betjäningstid i alla fall.

Fotboll, Liverpool, Real Madrid, Aik, Historia, Religion, Ulf Lundell, Charles Bukowski, Hårdrock, Kiss, spanska verbböjningar, el camino, att ge sig ut på luffen när man blir pensionär, självhjälpsgrupper, flygvärdinnor, Sverige kontra Burundi, tilltagande stelhet i min snabbt åldrande kropp om mornarna, stockholms bästa kebabhak, plats 2 och 3 på samma kebablista, charmen i småländsk dialekt, och o*charmen i östgötadialekten, eller ja, ungefär precis allt sånt som jag anser är viktigt i Livet.

Och vad denna kollega mot all förmodan skulle kunna lära sig av mig är nog inte ens med på bordsduken är jag rädd.  

...nyhet!

Kallur lägger av....

Jag som trodde hon redan lagt av  

Det är bara att konstatera att man inte riktigt hänger med.

Runar ska satsa på trav.

Hoppas han inte får för sig att skjuta sina travhästar när de galopperar.

Vad säger Carola om det?, undrar om hon kan nåt om ridning?

Och precis just där höll mina tankar på att spåra ur.

Jag erkänner!

Magda Gad i Expressen, hon som modigt befinner sig i krigets Irak/Mosul.

Ibland tycker jag hon är helt enastående, ibland.........bara för mycket.

Känns nästan besatt.

Men jag bestämmer mig ändå för att hon är bra.

Jag har lite svårt för besatta personer.

Besatthet är något jag drabbas av själv ibland nämligen.

Det är därför jag vet att det inte blir så bra.

Man blir liksom blind och radiostyrd.

Jag gillar inte drev.

Men jag kan också säga att jag inte längre gillar Mona Sahlin sedan ett rätt så lång tid tillbaka.

Arrogant, spydig och förmodligen kärleksfullt utnyttjad, då gör det ont när man faller.

Jag tycker mest synd om hennes make.

Bosse hette han väl?

En post ledig på Skatteverket!

Kanske en bra reträttpost för Dan Eliasson?

Moms, skatt, deklarationer och allt kommer att försvinna in i ett förvirringens LEAN.

Personbevis ska förbjudas, i alla fall på Servicekontoren.

Jag antar att ingen har något emot när jag står där längst fram och tar den förväntade smällen, dagen D.

Kunden i focus, ja,ja.

Und so weiter, trots att de för länge sen glömt vad det betyder.

Oroligt inom Servicekontorsbranchen.

Kommunikation är viktigt.

Gör om, gör rätt!

Jag har saxat upp för den här backen rätt så länge nu.

Det har varit tungt och bakhalt många ggr, men snart är jag nog uppe.

Kanske går det fort, men stadigt utför sen?

Jag tror det kan bli bra, att bli 50.

Funderar på om jag ska ha liten fest eller en stor fest.

Funderar också om alkohol skall finnas, eller inte finnas.

I veckan gjorde jag skillnad.

Det är faktiskt sällan man kan säga att man gör det.

Jag menar verklig skillnad!

Men i veckan gjorde jag just det och det vidrörde mitt hjärta och kanske någon annans också?

Psykvården är åt helvete.

Hoppas man aldrig hamnar där.

Men det kan man aldrig veta så säkert.

Finns nog en del som tycker jag borde ha befunnit mig där för länge sen.

Men jag hoppas verkligen inte.

Där verkar det råda galenskap där det inte ska vara.

Sabaton är för jävla bra!

Hårdrock och historia i suverän blandning, inte mycket kan bli mycket bättre än så.

Vintern verkar komma tillbaka.

Igår var det verkligen en iskall vind som skar inombords.

Jag längtar till Spanien.

Jag ligger och lyssnar på Lundell här i bakgrunden.

Venus och Jupiter sjunger han om och han gör det bra.

Välkommen tillbaka!

Trump säger att folket i Sverige vet att han har rätt.

Vad vet han?

Om någonting?

Allting har ett slut.

Dags att öppna ytterdörren och kliva ut.

Till tvättstugan!

Det är en av de lotter jag har fått här i Livet.

Tvättskurken kallade de mig i min gamla trappuppgång.

Här har jag än så länge bara varit charmig i största allmänhet och tvättat på de tider man ska tvätta.

Ajöken!

...Sinnesrobönen.

Som armband på höger arm....

Jag bär den som en text runt en ring på höger långfinger.

Den finns som en lapp i plånboken.

Jag har den hemma som tavla.

Genom årens lopp har jag säkert rabblat den ett par 100 ggr på olika AA-möten.

Ständigt i påminnelse.

Ständigt närvarande!

Som ett trygghetsmoln över min oroliga skalle.

Jag tycker den är vacker!

Kanske borde jag även tatuera in den nånstans?

Det är inte så att jag har blivit bra på att leva efter devisen som orden innebär.

Det är förmodligen inte heller meningen att jag ska vara det.

För såna som mig är den ett hjälpmedel, ett verktyg.

Så länge jag försöker, så länge den hjälper mig ibland är det gott nog.

Den fungerar för mig som ett hjälpmedel när tillvaron snurrar för snabbt.

Då fungerar den som mitt inre rum av någon slags lugn och ro.

För snurrar gör det!

Ibland snurrar t om det trygga rummet.

Jag är kanslomässigt skadad över genomsnittet.

Det är en känslomässig sjukdom jag bär på.

Varför jag fick den, vet jag inte så noga.

Men jag försöker ta mig genom.

Sinnesrobönen är inte ens gammal.

Den skrevs av nån amerikan på 20-talet.

Han gjorde det bra, det måste man säga.

Vem kör bussen?

Gud?

Eller som någon har sagt till tvivlaren inom mig.

Vänd på det istället Peter!

Va? sa jag.

Han sa:

Gud baklänges blir Dug.

Du DUGer Peter.

Jaha, kanske är det inte svårare än så?

Men det är nog ändå bra att ha den där Sinnesrobönen lite här och där.

För att vara på den säkra sidan, lixom....

...väl.

Se tillbaka på sitt liv....

Denna dag är väl så god som någon - Hjärtats Dag.

Jag har fått en del konsekvenser av mitt handlande genom åren.

En del konsekvenser har jag glömt, andra har försvunnit, desto fler får jag helt enkelt leva med.

Jag har tillgångar, men säkert desto mer brister.

Det finns saker som jag ångrar, saker jag inte borde gjort.

Jag har ett mörker inom mig, ändå finns det mycket ljus i mitt liv.

Jag kan inte gå omkring och älta gamla oförrätter.

Livet är för kort för det, tro mig jag vet, är ju för fan 50 bast snart!

Den tid som är kvar måste levas, man får inte stanna upp i geggan det innebär att räkna ned livets sista dagar.

En dag är det ju ändå för sent för det!

Then we go down, down....

Jag uppfattas nog ibland som en ganska så märklig person.

Det är i så fall en frukt av det liv jag har levt hittills, det har format mig så.

Konstigt nog så verkar en del människor gilla mig.  

Jag försöker ta tillvara på dem.

Konsten är att ge, för att därigenom få tillbaka.

När jag förr på snabbast möjliga sätt genomförde ett långsamt självmord med glas i hand, försöker jag numer ta hand om det material som finns kvar både innaför och utanpå mig själv.

Det kräver val, det kräver att välja bort, att välja saker framför andra.

Alla har vi faktiskt val, vi ställs inför dem hela tiden.

Ibland väljer vi fel, men desto oftare rätt.

Livets lotteri!

Jag deltar inte så mycket.

Det är svårt att spela det sociala spelet.

Jag har ett arbete med och för andra människor,.

Det innebär att jag ibland måste fly dem för att ta hand om mig själv.

Just på det området har jag blivit bättre.

Det är en konstart ibland at hitta de hålen i tillvaron.

Den här bloggen verkar som ett sådant ibland, mina ensampromenader gör det i synnerhet.

Jag har träffat en massa människor genom åren.

Det har lärt mig massor, det är skolan man går i som kallas livet.

De möten som fått mig att tänka till mer än andra, är de möten jag haft med människor som liknar mig mer än jag faktiskt står ut med.

Det är som när Vithajen i flodkröken stöter ihop med saltvattenskrokodilen.

Man gillar inte det man ser, men det finns en repekt.

Men när man har konstaterat vilken skada man kan åstadkomma varandra, så drar man därifrån åt var sitt håll snabbt som satan.

För övrigt så håller jag med Donald Trump om en sak idag.

...tog.

Min första dryga mil igår....

Det var skönt.

Igångsättandet av träningen inför årets camino.

Min lärdom från igår är att det inte är någon "hit" att dricka hinkvis med kaffe innan man ger sig iväg ut i kyla.

Kaffe och vätskedrivande blodtrycksmedicin genererar ofrånkomligen i ett utslag som innebär att "apparaten" som definitivt inte var jamförbar med Manhanttans skyline ens innan, numer mer blev att likna med en imploderad bunker när dropparna skulle fram.

Om den ens gick att hitta?

Mm, jag fick faktiskt en smärre chock där vid ett tillfälle.

Jag tror det var i Bromma.

Jag tog mig i alla fram mellan Kristineberg och ut till Järfälla utan några större pinsamma intermezzon.

Människor var ute på Mälarens is, jag hajjar inte att de vågar.

Det joggades, jag har hitills i mitt liv aldrig sett en leende joggare.

Annars så var det mest jag i min egna lilla värld med skitig snö i stadsmiljö och Hårdrock i lurarna.

Hårdrock var det ingenstans igår i Melodifestivalen.

Inte bland låtarna, inte i framförandet och synnerligen inte i arrangemanget.

Att folk kan titta på den där skiten(jag råkade bara) förstår jag inte alls.

Inte ens Pontare stod att känna igen.

Har han sovit utomhus utan dusch i ett år?

I fredags morse på väg upp från Rådmansgatans tunnelbanestation mot jobbet var jag med om en jobbig grej.

Eller rättare sagt jag såg en snubbe som var ute på ett jobbigt, omöjligt uppdrag mitt i morgonrusningen.

Han såg ut som vem som helst, en kille, väklädd i 35-årsåldern, på väg till kontoret.

Han stannade till framför mig och böjde sig ned för att plocka upp en tom påse tuggummin för att sen slänga det med en fin skjuts rakt ned i närmaste papperskorg.

Ordning på den grabben, tänkte jag, tar upp det han tappat.

Vi gick ett par meter till.

Samma procedur upprepade sig, nu med en rosa/lila postitlapp, eller nåt.

Han stannade, plockade upp det och sen helt sonika - ned med det i nästa papperskorg.

Han visste var han hade stans papperskorgar, det kan jag säga!

Nu gick det upp för mig att snubben hade problem.

Är det en fobi eller tvångstanke?

Jag hade kunnat upplysa honom att han säkerligen skulle komma för sent, vart han än skulle.

Men jag sket i det.

Jag har mina mina egna problem, mina ticks och tricks på väg till jobbet.

Om inte annat så måste jag samla ihop mig mentalt inför alla människor jag ska träffa under dagen.

När jag svängde in på Tegnergatan och lämnat honom åt hans vidare öden på Sveavägen så insåg jag att mina egna fobier var rätt bleka vid en jämförelse.

Den med en panisk rädsla för blodtörstiga hundar är visserligen rätt knepig, stan är ju full av dem.

Sen så har jag ju den här med huggormar, den är inte heller att leka med.

Men faktiskt inte i city så vanligt förekommande.

Avslutningsvis så har vi ju en här med hajar, i synnerhet vithajar, den är faktiskt under kontroll.

I alla fall här i Sverige på vintern.

Jag vände mig om och iaktog återigen sopsamlaren.

När han för tredje gången böjde sig ned så förstod jag att han plockade upp allt med lila inslag.

Mm, det gjorde min omsorg kring honom mer uthärdlig.

Allt skit på Stockholms gator är ju faktiskt inte lila.

Jag hoppas han är framme nu, vart han än skulle....

...bloggen.

Heter ju luffaren....

Finns ju en förklaring till det, såklart  

Det är ju det här med Spanien.

Att jag mår så oförskämt bra där med min stav och med en näsa som pekar framåt.

Allt som jag behöver finns i min ryggsäck.

Allt jag behöver för stunden fixar jag under vägen och gör mig sen av med.

Det är enkelt!

Jag är fri och oberoende.

Världsmedborgare på väg framåt.

Jag är en del av ett större sammanhang, som är större än mig själv.

"Den som är nöjd med lite har mest"

sa Diogenes.

Man ska inte nöja sig med att hitta sina värderingar, man ska leva efter dom också.

Så sa han också.

Själv så följde han denna princip till punkt och pricka.

Han levde i djupaste fattigdom.

Han ägde ingenting, inte ens ett hus att sova i.

Det enda han faktiskt ägde var en kopp som han drack vatten ur, men den gjorde han sig faktiskt av med när han såg en liten pojke dricka vatten ur en fontän och formade sina händer som en kopp att dricka ur.

Så här enkelt skulle ju inte jag kunna leva, att ens leva med möjligheten känns befängt.

Men jag förstår tanken med det och jag kan även känna den där förnimmelsen i Spanien.

Allt handlar nog om balans, att ha det man behöver och göra sig av med det man faktiskt inte behöver.

Den här Diogenes var för övrigt en riktigt märklig snubbe.

Han menade att ALLT var tillåtet!

Som ett led i detta så brukade han uträtta sina behov mitt på teatern bland alla människor.

Han masturberade framför andra människor och var det något han var verkligen känd för så var det det att han brukade kissa på de människor han inte tyckte om.

Som sagt, det är ju det här med balans.

Själv så tycker jag att det är rätt så skönt att gå på muggen.

Jag kan sitta där småsjunga och klura för mig själv med lite rökelse, jag kallar det att gå på sammanträde.

Mitt sammanträde med mig själv.

Det vill jag inte vara utan, jag behöver det.

Jag kan nog sitta där rätt så länge när jag tänker efter, men så kan det vara med möten, de kan dra ut på tiden.

Och när det gäller sex så har jag det helst med andra, men är det så att jag mot all förmodan skule ha det med mig själv så skulle jag nog dra mig undan.

Jo, så är det nog.

Och det här kissandet!

Jag äter ju vätskedrivande blodtrycksmedicin, det skulle kunna bli jävligt jobbigt i mitt arbete om jag skulle kuta omkring och kissa på folk till höger och vänster.

Tänk det fackliga, tänk ett jobbig kund!

Balans i Livet.

Och balans i Livet är ju som ni vet det svåraste som finns....!

I alla fall för mig.