...mig.

Mer än andra saker....

Något som stör mig och som har stört mig i ett par år vid det här laget är dessa ständigt återkommande kopierade statusuppdateringar på Facebook i form av något som närmast kan kallas digitala kedjebrev.

Kedjebrev är inget bra, det borde alla veta vid det här laget.

Dessa kedjebrev är i det närmaste direkt hotfulla.

Även om jag ibland faktiskt kan sympatisera till viss del med innehållet så upphör min sympati direkt när jag till slut läser att om jag inte kopierar eller klistrar, eller vad fan det är ursprungsförfattaren vill att jag ska göra, så kommer jag att upphöra med att vara en god människa eller helt sonika utraderas som vän.

Och har man dessutom den osannolika fräckheten att dela inlägget är man synnerligen illa ute.

I vissa fall känns det som om man inte är bättre värd än att brännas på bål.

Ofta handlar dessa kedjebrev om Cancer.

Jag vet om Cancer.

Båda mina föräldrar har haft det.

Det finns Cancer runt omkring mig hela jävla tiden, bland arbetskamrater och vänner.

Jag lär själv få det innan jag sträcker näsan i vädret.

Cancer är fan en viktigare och en otäckare sak än att jag ska behöva få ta del av det under sådana här förtäckta hot.

Så min uppmaning till mina vänner som sprider sån här dynga är:

Upphör med det!

Tänk efter.

Tänk för fan efter före.

Skriv något som ni själva står för och har författat, det är mycket modigare.

Men det är väl bäst att vara tydlig med en sak:

Ni riskerar inte uteslutning i någon form om ni inte gör det, ni riskerar bara min respekt, vad den nu kan vara värd 

...kommentarer.

Genom åren....

På Jobbet.

På Servicekontoret.

De tre bästa och de som jag eventuellt skulle kunna lära mig nåt av är nog i rangordning:

Kunden som efter att ha varit hos mig i dåtidens lucka 22 och som förmodligen inte fick igenom det han ville göra och som på den tiden var ID-kort, berättade för vakten på väg ut från lokalen.

" Den där djäveln, han som sitter där borta i lucka 22, han som ser ut som Reinfeldt"

"Han är elak, men rättvis".

Sen så hade vi den för dagen nya vakten, som efter en halv dags iaktagande av mig kommer fram till mig på golvet och berättar för mig.

"Jag har stått här och kollat in dig här ett tag och kommit fram till att du och jag är jävligt lika som personer"

Jag undrade förstås vad han menade.

Han svarade.

"Vi är som Yesflaskan du och jag. Dryga och förbannat effektiva"

Sen så har vi den nya kollegan som hängt på mig ett tag på golvet, där jag på ett tidigt stadium gjort klart att mitt sätt är mitt sätt och att det står honom helt fritt att ta det han eventuellt skulle vilja ha av mitt sätt och lämna det av mitt sätt han inte vill göra till sitt sätt att ta folk.

Nu har han mer eller mindre lämnat mig helt och det är ju bra att folk finner sina egna vägar.

Men han gjorde det med orden.

"Sättet du snackar med människor och hur du tar dem skulle jag aldrig gå iland med, men när du gör det så fungerar det uppenbarligen"

När jag reflekterar kring sånt här.

För det är nämligen så att jag ägnar mig åt en slags självrannskan ibland, eftersom jag tror det är nyttigt för mig, dessutom så är det ju en del i min livslånga 12-stegsbehandling.

I vilket fall, så slår det här med "Joharis Fönster" mig återigen, hur bra den beskrivningen faktiskt är.

Det jag mest reflekterar kring är ju då oftast hur jag ser ut i andras ögon i det jag själv inte har så jävla mycket aning om.

Jag nödsakas konstatera att den bilden förmodligen inte helt överensstämmer med min egen och det är väl det som är själva vitsen med det här Johari?

För mig är det i alla fall oklart!

Har jag ett bekymmer som jag borde deala med, eller vad?

Eller kan jag fortsätta på inslagen väg?

Även här är det oklart!

Hjälp mig!

Eller är det bara så att jag är jävligt streetsmart?, jag vill ju gärna tro det!

...tunnelbanan.

Hem i fredags och klurade på ett eventuellt liv efter detta....

Just precis när jag satt där och kände mig lite vemodig, snart 50 bast och med ena foten i graven och allt det där, så råkade jag överhöra ett uppfriskande samtal.

Det som sas gjorde mig lite hoppfull faktiskt!

Mitt emot mig satt en ung tjej, rätt så söt i 25-årsåldern och pillade med sin mobil.

Hon var gravid i låt oss säga slutet, för hon såg väldigt trött ut.

Magen putade åt alla håll och det var där inuti det snackades.

Det var två röster inifrån magen, en tjej och en kille, tvillingar alltså.

Tjejen:

Tror du på ett liv efter födelsen?

Killen:

Självklart borde det väl finnas nåt, kanske är det därför vi ligger här inne och förbereder oss?

Tjejen:

Äh, det där är bara nonsens, vad skulle det vara för typ av liv?

Killen:

Ja, jag vet inte så noga, men det kommer att vara mer ljust därute och kanske kommer vi att ha andra sinnen än de vi har just nu...

Tjejen:

Jag tycker det låter absurt, vi har ju allt vi behöver härinne, det får vi ju med den här navelsträngen. 

Killen:

Jag tror i alla fall på ett liv där utanför och jag tror det kommer att vara helt annorlunda.

Tjejen:

Äh, bullshit!, jag tror bara på det jag ser här inne.

Och varför har ingen därutanför kommit tillbaka in här för att berätta för oss om ett liv därutanför i så fall?

Killen:

Nja, jag vet inte så noga, men jag är i alla fall säker på att vi kommer möta någon därute som kommer att vara vår Mamma och som kommer att ta hand om oss.

Tjejen:

Mamma?, äh, du e ju helrudis. Om i så fall denna Mamma skulle existera....vart är hon i så fall nu?

Killen:

Hon är överallt omkring oss!

Vi är en del av henne och det är inuti henne vi lever.

Tjejen:

Jag kan ju inte se henne, då är den enda logiska förklaringen att hon faktiskt inte finns.

Killen:

Jag ska ge dig ett litet tips.

Försök att vara helt tyst och focuserad.

Lyssna efter och koncentrera dig.

När jag gör så känns det ibland som om jag både kan höra och känna henne.

Det är något som kallas för närvaro och ibland kan jag faktiskt till och med känna hennes kärlek till oss.

Sen så var debatten där inne i tjejens mage över och det var tyst mellan Skanstull och Gullmarsplan.

När jag klev av vid Gullmars så klappade jag tjejen mitt emot på magen och sa att tvillingarna där innuti borde få lite Kebab till middag, för det hade de ärligen förtjänat.

Hon bara kollade på mig och såg liksom lite undrande och rädd ut.

Det var som om hon undrade vad jag led av.

Men i min själ andades det lite hopp och jag blinkade åt henne när jag klev av.

Hon bara skakade på huvudet och tittade ut genom rutan.

Men mig gjorde det inget, för jag hade fått ett hopp  

...nätupplagor.

För att hitta något att uppröras kring och skriva om...

Att se Trump headlina med foto på båda ställena är upprörande nog.

Läste om att många tror han är psykopat.

Det är möjligt, men jag tror snarare han är knäpp i hela huvudet och även i håret.

En psykopat har ju åtminstonde en del välutvecklade hjärnceller.

Trump har inga!

Putin däremot är är nog en slags psykopat med narcissistisk personlighetsstörning och anledningen till det är nog att han är så förbannat kort i rocken och därför måste hävda sig med dumheter hela tiden.

Något som skrämmer mig väldigt mycket med dessa båda män är deras kvinnosyn.

Våld i hemmet skall tydligen bli knappt straffbart i Ryssland.

Vilka som slår vem i hemmiljö känner vi nog till.

Vad Trump tycker om kvinnor känner vi nog också till.

Hur hans fru verkar ha det tycker jag lyser tydligt genom tv-rutan.

Hon är hans Barbie.

"Det är vi som är motståndet", säger Bruce Springsteen.

Bra Bruce och han kan säga det eftersom det fortfarande råder demokrati i USA.

Vad man säger i Ryssland vet jag inte så noga, det är nog knappt nån som vågar

Där råder det nog snarast något som skulle kunna kallas för demokratur (betyder: ett statsskick som utger sig för att vara demokratiskt på ytan, men som i realiteten inte alls är det).

Moderaterna skall börja närma sig SD.

Det var väntat!

Det var nog början på slutet Moderaterna som stort parti de närmaste åren.

Kungen nobbar middag och Silvia skickar Carl Philip i sitt ställe.

Ingen ordning, eller så borde kungaparet gå i pension.

Det kan vara dem väl unt.

Jag tror aldrig att denna Kung velat vara Kung överhuvudtaget.

Att Silvia velat vara Drottning däremot, det har jag alltid varit säker på.

Mutbrott, våldsbrott och alla sorters sammanbrott.

Tidningarna fullständigt skriker åt mig.

Känner att jag börjar bli lite likgiltig.

Känner att det inte är bra att känna just så.

Det har varit en rörig vecka på Servicekontoret.

Mycket kundtryck och nu dessutom oroligt hos många arbetskamrater.

Jag har fått göra skäl för lönen, både den vanliga och den fackliga.

Det är glädjande att se andra saker gå framåt.

Som det att de som man lever med mår bättre och bättre.

Bra vecka för min familj och för de jag tycker så oerhört mycket om.

Ikväll kommer min dotter.

Jag har ställt tulpaner i rummet där hon ska sova.

Igår hade jag ett viktigt möte.

Ett kort, men viktigt.

Jag ska vårda det.

...inte.

Vad jag tycker om grupper på Facebook.

De skulle kunna vara bra, men är det oftast inte.

Jag är med i en del, men inte så många.

En del har jag lämnat själv, i en del har jag mer eller mindre blivit uppmanad att lämna genom åren.

Det har då handlat om att jag går på tvärs mot den allmänna ordningen.

Jag har tror jag, varit med i 2 olika Uffe Lundell-grupper genom åren, men så inte längre.

Jag har gått med, gått ur, gått med igen för jag velat tillhöra, men till slut hoppat av för att aldrig mer få eller velat återkomma.

Mitt problem i dessa grupper har varit mitt debattinslag i knepigheten i att han har börjat dricka igen och som ett förmodat led i detta inte uppträder helt schysst mot sin publik vid vissa spelningar.

Att han dessutom kränger whiskeyglas och spritkaraffer till försäljning i sin souvernirbutik innan konserterna såg jag som ett extra besvärligt faktum.

Sånt ska man inte ifrågasätta i såna grupper.

Det ska bara vara dyrkan, punkt.

Ju mer alkohol, desto bättre!

Ulf Lundell får göra som han vill och de som han förvisar från sina konserter hade säkert gjort sig förtjänta av det var till stor del de flesta tyckares uppfattning.

Och om han har spritattribut till försäljning och vill tjäna stålar på det, så är det väl hans ensak.

Ja, det kan man väl tycka!

Vad hade jag att göra där att göra i gruppen med såna knepiga uppfattningar?

Det är inget kul att bli hårt åtgången, det tycker inte ens jag, så ibland har jag skjutit ut mig själv, eller till slut blivit förvisad.

Ja, inte vet jag.

Men jag tycker ändå att det är knepigt när en känd artist med kända missbruksproblem går ut offentligt med att han numera är nykter och sen ca 15 år senare på nästan samma offentliga vis, inte längre är det.

Skälet till att jag tycker det är att jag vet att det är lätt att ta efter en idol.

Ja, Ulf Lundell har varit min idol sen jag såg honom för första gången på Isstadion 1985.

Jag var 18 år.

Sen dess har jag sett honom exakt 50 ggr till genom åren.

Jag har alla hans skivor, jag har t om de skivor som inte ens borde finnas i en skivsamling.

Jag har läst hans böcker både fram och tillbaka, både utan och innan.

Jag känner honom inte.

Däremot känner jag till de problem som han brottats med under åren, missbrukarens.

Jag känner också till att jag själv använt honom, andra artister och författare som ett rättesnöre för mitt eget missbruk.

Det kanske låter oerhört naivt, men så är dock fallet.

Jag erkänner:

Jag har använt förutom Lundell, även Cornelis, Hemingway, Steinbeck, Kerouac och en mängd andra med en försmak för alkoholens rus.

Det är oerhört enkelt gjort, för att berättiga sitt eget användande tillgriper man vad slags skäl som helst.

Det har funnits en massa andra skäl för mitt eget drickande genom åren, men det här "igenkänningen" har gjort det lättare för mig genom åren att ljuga för mig själv och andra.

Det har inte varit hans fel, valet har varit mitt eget.

Men jag tycker ändå att det är en knepig sak som vi borde kunna diskutera.

Men som sagt, alkohol och Lundell ska man inte ifrågasätta, då kan man hamna i onåd.

Jag är inte med i några Lundell-grupper längre.

Och var jag står i min syn på Lundell som min idol numer skulle jag nog säga är oklart.

Kan man ens ha idoler, när man som jag gör, fyller 50 nästa gång?

I morgon eller någon annan dag ska jag skriva om de "självhjälpsgrupper" i 12-stegstappning jag varit med i på Facebook.

I vissa avseenden har de trots mycket bra saker, även varit rena rama "stjälpningsgrupper", det är min uppfattning.

AJÖKEN!

...sättet.

Att bedöma styrkan i det vi tycker om eller förtjusar oss över är genom att känna smärtan man får när man förlorar det.

Ligger mycket i de orden.

Människan är skapelsens krona.

Så är nog tanken, vare sig man bekänner sig till Darwin eller till religionerna.

Kronan börjar verkligen hänga på sned.

Kanske har den rent av fallit av för länge sedan?

Jag kommer ihåg en kille som brukade komma in på gamla stället ("Servicekontoret SK City i originaltappning, där golvet faktiskt var ett golv värt namnet, numer vete tusan vad det blivit, en digital kanal eller något, nä, nu överdriver jag, men i alla fall en kanal till de digitala kanalerna").

Det gamla stället var ett ställe där man träffade folk, där folk umgicks.

Inte så mycket nu längre...

Han kommer inte in så ofta längre, eller så gör han det, men jag kanske missar honom, eftersom jag oftast är någon annanstans.

Men i vilket fall så var det här en skön snubbe med en vinterbonad där det stod "Jesus komer snart".

Har man jobbat på ett "golv" ett tag så har man lärt sig hyfsat bra hur man tar folk.

Man läser av, man blir "street".

Den här snubben kunde man riva av ett par ord med.

Jag brukade ge killen en kölapp till vad det nu var, sa välkommen och meddelade oxå alltid att snubben han hade på mössan skulle vara extra välkommen om han mot förmodan hade vägarna förbi Servicekontoret i nåt ärende.

Han tog det bra och meddelade att han troligvis var på väg.

Folkbokföring kanske?

Av Himlen sänd!

Jag avvundades denna kille i hans tro.

Han stod för något.

Ett hopp.

Jag är inte lika hoppfull och närs inte av samma övertygelse.

Men jag menade vad jag sa till honom, vi skulle sannerligen behöva lite mer Jesus här nere.

Problemet just nu är ju att Jesus är "Utan känt Hemvist registrerad".

Han kom, han dog på korset för våra synders skull, han lades i grav, han rullade bort stenen och klev ut och visade sig bland människor ett slag

Sen drog han igen och är sen dess spårlöst försvunnen.

Jag vete tusan egentligen.

Det kan vara så att han drog iväg igen för att han inte gillade det han såg.

Kanske har han även var här i tider efter det med samma nedslående syner.

Men om han av en händelse skulle komma förbi mig för att morsa på "det nya Servicekontoret" så skulle jag be honom att ta med sig lite feedback upp till honom som en gång skapade oss till sin egen avbild.

Jag skulle be honom stryka egenskaperna,avund, hunger efter makt och profit, hämd och ren och skär ondska till framtida generationer.

Det är inga egenskaper han utrustade djuren med, så varför skulle just vi människor få den skiten?

Jag skulle i alla fall inte sakna dem, även om jag en gång haft dem.

...-Burgos.

Ca 21 mil....

En lämplig septemberuppgift för en nybliven 50-åring 2017.

Fyller i augusti.

Mm, har börjat reka årets vandring så smått.

Om jag tar dessa mil i år och Burgos-Astorga nästa år, ytterligare 21 mil så har jag faktiskt avverkat alla milen av Camino Frances som finns i Spanien, förutom de drygt 4 milen mellan Roncevalles och Pamplona.

Men de tänkte jag spara tills jag blir 75, borde vara en smal sak även med förmodad rullator.

Återstår då endast 2,7 mil av hela Camino Frances från Frankrike över Pyreneerna in i Spanien, totalt 80 mil.

Jag tror jag skiter i de 2,7 milen faktiskt!

Berg och höjder är inte min grej riktigt.

Man bygger sin egen camino, en del har sin, jag har min.

Caminon har byggt ett hål i mitt bröst, som ständigt gapar efter mera.

Målet i år är då alltså detta:

Katedralen i Burgos.

En av de finare i Spanien.

Däri sägs El Cid ligga begraven.

Det kanske inte säger de flesta särskilt mycket.

Men han är känd som Riddare och var en viktig beståndsdel i den kristna återerövringen av Spanien från de muslimska Morerna.

Bredvid den här snubben lär jag hänga ett tag när jag kommer fram...

Jag kommer att göra denna vandring ensam.

Men caminon kommer alldeles säkert att bjuda på både sällskap och fantastiska möten med människor hela vägen.

Jag kommer att vara öppen för det.

40 är vår ungdoms ålderdom.

50 är vår ålderdoms ungdom.

Vad 60 är vet jag inte så noga, det märker jag väl när jag kommer dit.

Innan Spanien slår jag nog på trumman för en fest.

Jag hade en stor sådan när jag fyllde 40 och varför inte ha en ny sådan?

En del var med då, en del av dem kommer att vara med även nu.

En del vänner återkommer, andra försvinner.

En del finns inte ens kvar!

Man kan välja att se på livet som om att inga mirakel finns

Att allt är en enda stor transportsträcka mellan födseln - döden och därimellan är det ideliga fallgropar.

Jag har fallit, men jag har också rest mig.

Det har varit hårt jobb med blodsmak i munnen många ggr och jag hade inte klarat det utan hjälp.

Jag väljer att se det som att det mesta i Livet faktiskt är mirakel.

Det första miraklet är att jag en gång blev till.

Jag får tacka min far och min mor för det.

Det senaste miraklet är att jag faktiskt går och står här fortfarande.

Jag vill tacka dem som hjälpt mig på vägen.

Speciellt tacksam är jag för dem som faktiskt fått mig att ändra väg.

Jag kan till och med känna tacksamhet inför dem som har gått iväg från mig för att aldrig mer återkomma, även de har faktiskt givit mig något.

Dessutom är jag själv synnerligen inblandad.

Man får inte glömma det, det är ok att vara god och tacksam inför sig själv och mot sig själv.

Det är gott att leva, trots allt...

Upp, ut, framåt, är allt jag kan och vill....

En dag i taget, i min egen lilla takt!  

...ord.

Ändå är det innehållet i just det ordet som till stor del styr oss människor....

Det fanns en snubbe på 1700-talet som hette Adam Smith.

Han var vad man kallar en "tänkare", en filosof.

Han tyckte såhär:

Människan styrs av egoism.

Dessutom föds vi helt utan moral och lär oss medkänsla endast genom kontakt med andra människor.

Godheten står inte i kontrast till egoismen, utan är två sidor av samma mynt.

Den som är villig att hjälpa andra, får hjälp tillbaka.

Förmodligen hade han en hel del rätt!

Det är ju inte av ren godhet jag går till jobbet och gör jobbet varje dag.

Jag gör det mest för att få betalt, för att kunna överleva och klara mig.

Men kan jag i detta uppdrag faktiskt hjälpa andra människor så bidrar jag ju faktiskt till något gott.

Mm, så kan det nog ligga till.

Jag hävdar ju oxå att det finns något som är positiv egoism.

Underhåller man den för sig själv så gagnar också det andra människor.

Jag måste få tid för mig själv, tid för återhämtning för att kunna ge av mig själv till andra.

Man kan inte vara St:Bernhardshunden som i sin iver att rädda människor ur laviner kör fullständigt slut på sig själv för att därefter dö uttömd och orkeslös i den sista snödrivan.

Ingen tjänar på det!

Då finns inte den hunden längre...

Vem hjälper då till vid nästa lavin om jag får fråga?

Inte den hunden i alla fall.

Nån som kan ett snyggare namn på egoism?

Jag brukar kalla det för min tid och kanske är det inte svårare än så.

Fy fan vad jag börjar känna mig 50.

Det här är året det händer.

Det är stelt på morgonen kan jag känna.

Uppmjuknande rörelser har aldrig varit något för mig.

Jag var handfallen i gymnastiken i skolan när det skulle värmas upp eller stretschas.

Sånt där skit ansåg jag aldrig vara något för mig.

Jag gillade helt enkelt inte larvfaktorn i det hela.

Nu betalar jag priset för det.

Det tar ungefär 10 meter varje morgon, ända fram till kylskåpsdörren innan jag kan sträcka ut och sparka loss.

Jag känner mig lika vig som en bulgarisk kulstöterska på ett balettgolv.

Det planeras för en Pragresa i vår.

Det blir tre generationer hjelmare.

Urmodern, 50 åringen och två kusiner.

Det blir bra.  

Visste ni att vi svenskar härjade rätt illa i Prag under det trettiåriga kriget?

(som var på 1600-talet)

Framför allt i slutskedet, då snodde vi deras Silverbibel, den kommer de aldrig få tillbaka heller.

Krigsbyte kallas det.

Sverige var faktiskt långa stunder europas skräck.

Det är vi ju inte idag direkt.

Det är ju skillnad på Lejonet från Norden, Gustav II Adolf och dagens fransos.

Hoppas vi kan bli Canadas skräck i natt.

Hockeysemi i junior-VM, jag ska försöka sitta upp och se den.

Börjar visst 1.30, förmodligen kommer Sabine hitta mig snarkandes i soffan i morgon bitti och jag kommer att få gå upp ännu stelare och jävligare de där metrarna fram till kylskåpet