...tog.

Min första dryga mil igår....

Det var skönt.

Igångsättandet av träningen inför årets camino.

Min lärdom från igår är att det inte är någon "hit" att dricka hinkvis med kaffe innan man ger sig iväg ut i kyla.

Kaffe och vätskedrivande blodtrycksmedicin genererar ofrånkomligen i ett utslag som innebär att "apparaten" som definitivt inte var jamförbar med Manhanttans skyline ens innan, numer mer blev att likna med en imploderad bunker när dropparna skulle fram.

Om den ens gick att hitta?

Mm, jag fick faktiskt en smärre chock där vid ett tillfälle.

Jag tror det var i Bromma.

Jag tog mig i alla fram mellan Kristineberg och ut till Järfälla utan några större pinsamma intermezzon.

Människor var ute på Mälarens is, jag hajjar inte att de vågar.

Det joggades, jag har hitills i mitt liv aldrig sett en leende joggare.

Annars så var det mest jag i min egna lilla värld med skitig snö i stadsmiljö och Hårdrock i lurarna.

Hårdrock var det ingenstans igår i Melodifestivalen.

Inte bland låtarna, inte i framförandet och synnerligen inte i arrangemanget.

Att folk kan titta på den där skiten(jag råkade bara) förstår jag inte alls.

Inte ens Pontare stod att känna igen.

Har han sovit utomhus utan dusch i ett år?

I fredags morse på väg upp från Rådmansgatans tunnelbanestation mot jobbet var jag med om en jobbig grej.

Eller rättare sagt jag såg en snubbe som var ute på ett jobbigt, omöjligt uppdrag mitt i morgonrusningen.

Han såg ut som vem som helst, en kille, väklädd i 35-årsåldern, på väg till kontoret.

Han stannade till framför mig och böjde sig ned för att plocka upp en tom påse tuggummin för att sen slänga det med en fin skjuts rakt ned i närmaste papperskorg.

Ordning på den grabben, tänkte jag, tar upp det han tappat.

Vi gick ett par meter till.

Samma procedur upprepade sig, nu med en rosa/lila postitlapp, eller nåt.

Han stannade, plockade upp det och sen helt sonika - ned med det i nästa papperskorg.

Han visste var han hade stans papperskorgar, det kan jag säga!

Nu gick det upp för mig att snubben hade problem.

Är det en fobi eller tvångstanke?

Jag hade kunnat upplysa honom att han säkerligen skulle komma för sent, vart han än skulle.

Men jag sket i det.

Jag har mina mina egna problem, mina ticks och tricks på väg till jobbet.

Om inte annat så måste jag samla ihop mig mentalt inför alla människor jag ska träffa under dagen.

När jag svängde in på Tegnergatan och lämnat honom åt hans vidare öden på Sveavägen så insåg jag att mina egna fobier var rätt bleka vid en jämförelse.

Den med en panisk rädsla för blodtörstiga hundar är visserligen rätt knepig, stan är ju full av dem.

Sen så har jag ju den här med huggormar, den är inte heller att leka med.

Men faktiskt inte i city så vanligt förekommande.

Avslutningsvis så har vi ju en här med hajar, i synnerhet vithajar, den är faktiskt under kontroll.

I alla fall här i Sverige på vintern.

Jag vände mig om och iaktog återigen sopsamlaren.

När han för tredje gången böjde sig ned så förstod jag att han plockade upp allt med lila inslag.

Mm, det gjorde min omsorg kring honom mer uthärdlig.

Allt skit på Stockholms gator är ju faktiskt inte lila.

Jag hoppas han är framme nu, vart han än skulle....