...Sinnesrobönen.

Som armband på höger arm....

Jag bär den som en text runt en ring på höger långfinger.

Den finns som en lapp i plånboken.

Jag har den hemma som tavla.

Genom årens lopp har jag säkert rabblat den ett par 100 ggr på olika AA-möten.

Ständigt i påminnelse.

Ständigt närvarande!

Som ett trygghetsmoln över min oroliga skalle.

Jag tycker den är vacker!

Kanske borde jag även tatuera in den nånstans?

Det är inte så att jag har blivit bra på att leva efter devisen som orden innebär.

Det är förmodligen inte heller meningen att jag ska vara det.

För såna som mig är den ett hjälpmedel, ett verktyg.

Så länge jag försöker, så länge den hjälper mig ibland är det gott nog.

Den fungerar för mig som ett hjälpmedel när tillvaron snurrar för snabbt.

Då fungerar den som mitt inre rum av någon slags lugn och ro.

För snurrar gör det!

Ibland snurrar t om det trygga rummet.

Jag är kanslomässigt skadad över genomsnittet.

Det är en känslomässig sjukdom jag bär på.

Varför jag fick den, vet jag inte så noga.

Men jag försöker ta mig genom.

Sinnesrobönen är inte ens gammal.

Den skrevs av nån amerikan på 20-talet.

Han gjorde det bra, det måste man säga.

Vem kör bussen?

Gud?

Eller som någon har sagt till tvivlaren inom mig.

Vänd på det istället Peter!

Va? sa jag.

Han sa:

Gud baklänges blir Dug.

Du DUGer Peter.

Jaha, kanske är det inte svårare än så?

Men det är nog ändå bra att ha den där Sinnesrobönen lite här och där.

För att vara på den säkra sidan, lixom....