...tunnelbanan.

Hem i fredags och klurade på ett eventuellt liv efter detta....

Just precis när jag satt där och kände mig lite vemodig, snart 50 bast och med ena foten i graven och allt det där, så råkade jag överhöra ett uppfriskande samtal.

Det som sas gjorde mig lite hoppfull faktiskt!

Mitt emot mig satt en ung tjej, rätt så söt i 25-årsåldern och pillade med sin mobil.

Hon var gravid i låt oss säga slutet, för hon såg väldigt trött ut.

Magen putade åt alla håll och det var där inuti det snackades.

Det var två röster inifrån magen, en tjej och en kille, tvillingar alltså.

Tjejen:

Tror du på ett liv efter födelsen?

Killen:

Självklart borde det väl finnas nåt, kanske är det därför vi ligger här inne och förbereder oss?

Tjejen:

Äh, det där är bara nonsens, vad skulle det vara för typ av liv?

Killen:

Ja, jag vet inte så noga, men det kommer att vara mer ljust därute och kanske kommer vi att ha andra sinnen än de vi har just nu...

Tjejen:

Jag tycker det låter absurt, vi har ju allt vi behöver härinne, det får vi ju med den här navelsträngen. 

Killen:

Jag tror i alla fall på ett liv där utanför och jag tror det kommer att vara helt annorlunda.

Tjejen:

Äh, bullshit!, jag tror bara på det jag ser här inne.

Och varför har ingen därutanför kommit tillbaka in här för att berätta för oss om ett liv därutanför i så fall?

Killen:

Nja, jag vet inte så noga, men jag är i alla fall säker på att vi kommer möta någon därute som kommer att vara vår Mamma och som kommer att ta hand om oss.

Tjejen:

Mamma?, äh, du e ju helrudis. Om i så fall denna Mamma skulle existera....vart är hon i så fall nu?

Killen:

Hon är överallt omkring oss!

Vi är en del av henne och det är inuti henne vi lever.

Tjejen:

Jag kan ju inte se henne, då är den enda logiska förklaringen att hon faktiskt inte finns.

Killen:

Jag ska ge dig ett litet tips.

Försök att vara helt tyst och focuserad.

Lyssna efter och koncentrera dig.

När jag gör så känns det ibland som om jag både kan höra och känna henne.

Det är något som kallas för närvaro och ibland kan jag faktiskt till och med känna hennes kärlek till oss.

Sen så var debatten där inne i tjejens mage över och det var tyst mellan Skanstull och Gullmarsplan.

När jag klev av vid Gullmars så klappade jag tjejen mitt emot på magen och sa att tvillingarna där innuti borde få lite Kebab till middag, för det hade de ärligen förtjänat.

Hon bara kollade på mig och såg liksom lite undrande och rädd ut.

Det var som om hon undrade vad jag led av.

Men i min själ andades det lite hopp och jag blinkade åt henne när jag klev av.

Hon bara skakade på huvudet och tittade ut genom rutan.

Men mig gjorde det inget, för jag hade fått ett hopp