...-Burgos.

Ca 21 mil....

En lämplig septemberuppgift för en nybliven 50-åring 2017.

Fyller i augusti.

Mm, har börjat reka årets vandring så smått.

Om jag tar dessa mil i år och Burgos-Astorga nästa år, ytterligare 21 mil så har jag faktiskt avverkat alla milen av Camino Frances som finns i Spanien, förutom de drygt 4 milen mellan Roncevalles och Pamplona.

Men de tänkte jag spara tills jag blir 75, borde vara en smal sak även med förmodad rullator.

Återstår då endast 2,7 mil av hela Camino Frances från Frankrike över Pyreneerna in i Spanien, totalt 80 mil.

Jag tror jag skiter i de 2,7 milen faktiskt!

Berg och höjder är inte min grej riktigt.

Man bygger sin egen camino, en del har sin, jag har min.

Caminon har byggt ett hål i mitt bröst, som ständigt gapar efter mera.

Målet i år är då alltså detta:

Katedralen i Burgos.

En av de finare i Spanien.

Däri sägs El Cid ligga begraven.

Det kanske inte säger de flesta särskilt mycket.

Men han är känd som Riddare och var en viktig beståndsdel i den kristna återerövringen av Spanien från de muslimska Morerna.

Bredvid den här snubben lär jag hänga ett tag när jag kommer fram...

Jag kommer att göra denna vandring ensam.

Men caminon kommer alldeles säkert att bjuda på både sällskap och fantastiska möten med människor hela vägen.

Jag kommer att vara öppen för det.

40 är vår ungdoms ålderdom.

50 är vår ålderdoms ungdom.

Vad 60 är vet jag inte så noga, det märker jag väl när jag kommer dit.

Innan Spanien slår jag nog på trumman för en fest.

Jag hade en stor sådan när jag fyllde 40 och varför inte ha en ny sådan?

En del var med då, en del av dem kommer att vara med även nu.

En del vänner återkommer, andra försvinner.

En del finns inte ens kvar!

Man kan välja att se på livet som om att inga mirakel finns

Att allt är en enda stor transportsträcka mellan födseln - döden och därimellan är det ideliga fallgropar.

Jag har fallit, men jag har också rest mig.

Det har varit hårt jobb med blodsmak i munnen många ggr och jag hade inte klarat det utan hjälp.

Jag väljer att se det som att det mesta i Livet faktiskt är mirakel.

Det första miraklet är att jag en gång blev till.

Jag får tacka min far och min mor för det.

Det senaste miraklet är att jag faktiskt går och står här fortfarande.

Jag vill tacka dem som hjälpt mig på vägen.

Speciellt tacksam är jag för dem som faktiskt fått mig att ändra väg.

Jag kan till och med känna tacksamhet inför dem som har gått iväg från mig för att aldrig mer återkomma, även de har faktiskt givit mig något.

Dessutom är jag själv synnerligen inblandad.

Man får inte glömma det, det är ok att vara god och tacksam inför sig själv och mot sig själv.

Det är gott att leva, trots allt...

Upp, ut, framåt, är allt jag kan och vill....

En dag i taget, i min egen lilla takt!