...omöjlighet.

Jag tillhörde de som upplevde livet så....

Jag ville inte vara med.

Jag ville vara en utomstående betraktare av mig själv.

De som befann sig runt omkring mig förstod jag mig inte riktigt på.

Mig själv ska vi inte ens prata om.

De som hade det som de hade, kunde fortsätta med det, men själv ville jag helst ha nåt annat - vad oklart.

Lite nonchalant kaxigt kan tyckas.

Men det var det inte, det var allt annat än det.

Sanningen är att jag var livrädd.

Jag saknade mod inför livet.

Det var oro på morgonen och oro på kvällen.

Däremellan i stort sett ingenting, förutom ännu mer oro.

Känslor som jag inte rådde över, som jag inte förstod.

Rastlöshet.

En flaska av alkohol som ropade kom.

Jag föll rakt ned.

Drunknade.

Idag försöker jag göra det omöjliga i livet möjligt.

Det är svårt för en sån som mig.

Men så länge jag har drömmar och visioner som är verkliga så har jag en chans.

Jag odlar det.

Jag drömmer mig lika mycket framåt som bakåt.

Gjorda resor, framtida resor.

Nostalgi är viktigt för mig!

Jag odlar det oxå!

Jag tänker mycket tillbaka på min egen historia.

På människor jag mött.

Människor som jag lämnat, som lämnat mig.

På saker som hänt, som nästan hänt och sånt skit som inte borde hänt.

Jag är en man som snart är 50.

Det har funnits en tid nu där tankarna på döden har varit en följeslagare.

Och det uppenbart meninglösa i det.

Varför snart dö, när jag precis börjar att älska att leva?

För att inte fastna i det måste jag vara i rörelse, både fysiskt och andligt.

Jag måste hitta nya drömmar, mål och jag måste odla min nyfikenhet.

Våga bli överraskad.

Lite som att hoppa utan fallskärm.

Out from the comfortzone.

Ingen säkerhetslina.

Jag är ingen som så lätt fastnar i grubblerier.

Det finns ingen tid för det, jag måste framåt.

Vid 50 så har man stretat upp för berget och därifrån finns bara en väg och den fortsätter upp.

Jag är varken särskilt sämre eller bättre än någon annan.

Ingen har nånsin anklagat mig för att ha för hög IQ, allra minst jag själv.

Jag tror dock jag har en god portion EQ.

Det räcker för mig.

Dessutom är jag jävligt streetsmart.

Och när jag tänker igenom allt det här.

När jag tänker igenom det jag faktiskt tagit mig igenom.

Förstår jag att jag är rätt så bra utrustad.

Jag har ett hjärta som slår, visserligen med viss hjälp av blodtrycksmedicin.

Så länge den där muskeln pumpar på och inget annat skit händer så fortsätter jag.

Vi har nog bara en stund på jorden och vad som väntar därefter vet nog ingen.

Jag tar chansen!