...lust med att ha en blogg att skriva i efter den 7 april?

Knappt kan jag säga....

Jag antar att jag egentligen skulle kunna skriva spaltmeter om det inträffade, men jag avstår.

Det jag nöjer mig med att konstatera är att det fanns en väldigt massa hjältar där på gatan.

Utan dem hade det kunnat sluta ännu värre!

Jag verkligen avskyr dessa mördare.

Det går inte att förstå deras vidriga hemskheter och hat hur jag än försöker.

Att livet är så otroligt skört är något man blir påmind om rätt ofta.

Livet man har måste fyllas med innehåll, kärlek och ett inkluderande av andra människor.

Under helgen har jag träffat hela min hjelmska del av familjen, det har varit skönt, det har varit ett behov.

Sabine sa något bra igår.

Hon säger ofta bra saker, mer än jag ger henne cred för faktiskt.

Hon sa:

- Peter, nu borde man vara på caminon.

Jag sa:

Mm, förmodligen, men vad är din anledning?

Hon sa:

Anledningen är att caminon är så långt bort från det här som det tänkas kan.

Hon har ju rätt såklart.

Ibland är verkligheten för hård och rå.

Det mediebrus som varit under helgen och som jag idogt tagit del av har varit svårhanterligt för mig.

Ute på vandring har man bara sig själv, sin ryggsäck, dagens mål och alla vackra intryck.

Omvärlden och livets eventuella bekymmer kan man enkelt stänga ute.

För mig är det livsviktigt att kunna göra just det med jämna mellanrum.

I fredags när jag först fick vetskap om vad som skett så överfölls jag av en snabb tanke att berusa mig.

Jag ville fly och låta detta hemska försvinna.

Mitt känsloliv kom ordentligt i gungning.

Jag kom i kontakt med mörka krafter inom mig som jag trodde var bättre begravda.

Jag föll dock inte inför dem.

Jag är glad för det!

Verkligheten är som den är.

Jag måste lära mig hantera den.

Men det är så svårt ibland!