...arbetssättet.

På Servicekontoret....

Så kan ni sluta undra nu.

Jag anpassar mig långsamt, det går faktiskt att lära om och lära nytt även för en sån som jag.

Men om jag gillar nymodigheterna låter jag vara osagt.

Jag tycker det är oklart.

En kölapp för allt!

Men först skall kunden passera ett nålsöga där ödet avgörs - mänsklig kontakt eller digital.

I dont know...

I dont know if I really want to know, to be honest....

Idag fick min gode vän Muammer en kram av mig på morgonsamlingen.

Jag tycker att han förtjänade det när han tippat så pass bra att vi fick 13 rätt på stryktipset i helgen.

Sen att det bara blev lite drygt 400 spänn var är oviktigt, 13 rätt är respekt!

Men utdelningen hade ju så klart varit en annan om inte halva Sverige haft 13 rätt samtidigt.

Just där hade vi lite oflyt.

Hade vi istället fått in våra kryss i Arsenal och Manchester så hade jag aldrig skrivit det här.

Då hade jag istället bjudit in till fest ikväll.

Annars så är jag inte så förtjust i sånt där krameri, det kan lätt bli krämeri där det skall kramas både hit och dit för både det ena eller det andra.

Distans är mer min grej!

Fick höra idag att vår Kung aldrig varit på Statsbesök i Israel.

Jag kan inte komma på mycket som hedrat honom i mina ögon genom åren.

Men sånt här "impar" på mig.

Jag gillar folk som står för saker.

Här vänder han inga blad minsann!

Skälet till att han adrig åkt dit officiellt är alltså mordet på hans släkting, Folke Bernadotte.

Den Bernadotten mördades där 1948 av israeliska terrorister(eller frihetsivrare, beroende på vem man frågar), vilka sen hyllades som hjältar och till viss del fick framskjutna positioner i den nybildade Staten Israel.

Paradoxen här är ju glasklar, för de flesta vet väl att samma Bernadotte räddade 10 000 tals Judar i 2; Världskrigets slutskede i sina vita rödakorsbussar?

Jag hoppas däremot någon gång få åka till Israel.

Där kan vi snacka om att gå på historisk mark.

Men just nu törs jag inte, verkar för ostabilt.

Om det nu någonsin blir stabilare?

Jag kallar mig israelvän.

Min vänskap bygger mest på ett historiskt intresse för ett folk som jag beundrar.

Hökarna som bestämmer där, krigsivrarna, de som bygger murar likt Apartheid ger jag dock inte mycket för alls.

Mm, historia är viktigt för mig.

Att man inte glömmer.

Någon annanstans som jag vill ta mig till är Normandie.

Till stränderna där.

Jag vill gå där, flera mil om det är möjligt.

Jag vill känna strandynerna under mina fötter och smaka på saltvattnet.

Kanske kan man där förnimma de 10 000 tals själarna av allierade soldater som kämpade och dog för vår frihet just där, i det då blodröda vattnet.

Det landet som de dog för, Frankrike och Europa är inte samma land eller länder längre.

Då hade de flesta av Europas länder fått känna på det fascistiska och nazistiska stöveltrampet.

Nu väljs samma slag människosyn återigen in i parlament(i Frankrike i synnerhet) på helt demokratisk väg.

Sorgligt!

Det finns ett ordspråk jag finner mer klockrent än andra:

"det enda vi lärt av historien är att vi inte lärt oss någonting"

Nåt annat som sagts en gång är oxå:

"där vi männsiskor börjar bränna böcker, kommer vi också att börja bränna människor"

Sagt av en tyskjudisk tänkare 100 år innan nazisterna gjorde just både dessa saker.

Han visste inte hur rätt han hade!

Just nu bränner vi väl inga böcker i Europa.

Men vi bygger taggtråd.

Jag vete fan om det är så bra det heller, om jag ska vara ärlig...