...Prag!

Nu blir det lugnt ett tag....

Jag har hunnit med att jobba 2 dagar, 1 dag på vardera Facket och Servicekontoret.

Mycket överallt!

Jag kommer inte att gå sysslolös.

Vete fan hur jag ska få ihop allt faktiskt, men det löser sig.

En sak i taget, det viktigaste först.

Semester igen blir det veckan före Midsommar.

Sen ett par oxveckor fram till 50-årsfest och Spanienflykt.

Spanienflykt?

Det låter lite konstigt, det kan jag hålla med om.

Jag flyr ju inte så mycket längre.

Förut var flykten till stora delar det enda jag sysslade med.

Skillnaden ligger numera i att jag flyr in i bättre saker.

Jag tror vi människor måste fly vardagen ibland.

Stänga av.

Man kan väl kalla det att ställa sig vid sidan om ett tag.

En del söker sig till gemenskaper.

Jag skyr dem hellre.

Jag kan delta.

Men efter måste jag hämta kraft.

Prag!

Den vackraste stad jag varit i.

Inga bilder eller ord kan göra staden rättvisa.

Måste upplevas!

Japaner, ännu mer japaner och skräniga öl-turister.

Ovanstående fanns det gott om.

Kommers.

Ibland är det nog svårt för en stad att hitta sin balans.

Från järnridå-kommunism till öppenhet och turism.

Prag har väl klarat den balansen så där.

Jag var där med människor som betyder.

Delar av min familj.

Generationer som kommer att bilda nya generationer.

Det är sådant här som kommer att finnas kvar.

När man inte längre finns, så lever ändå minnena kvar.

Man blir det minne man vill lämna efter sig.

Det är så man lever vidare.

Jag har den möjligheten.

Alla har den.

Tiden är utmätt.

Klockan tickar.

När klockan verkligen är slagen och timmen 0 infinner sig, när det hela väl är över.

Om därom slår har jag ingen aning, men jag ska försöka ta hand om tiden fram till dess.

Kraften och nyfikenheten finns.

Framåt, framåt är allt jag kan och vill.

Jag vill ta det här vidare ett par nivåer till.

Jag upphör aldrig med att fascineras av alla katedralers otäckingar.

Spelar ingen roll i vilka länder jag besöker dem, alla har dem.

Notre Dame i Paris är väl den hitills som haft flest.

Extra otäckt där utanför kanske.

Ganska uppenbar logik den katolska kyrkan kört med sen urminnes tider.

"här inne är du trygg, men där utanför väntar vad fan som helst", mm - ungefär så.

Ganska enkelt då att hålla människor på mattan.

Fast jag tycker de missuppfattat hela skiten, hela tiden.

Vi måste istället gå in där för att hämta sinnesron.

Sen måste vi ta med oss det vackra ut i världen.

Det är ju där vi ska leva!

Bland alla andra.

Det är där meningen med allt finns.

Vi är en del av något större.

En gemenskap.

Även om jag skyr gemenskapen ibland så vet jag att det är så.

Ensam kommer man inte så långt...

Jag har försökt, ingenting hände....