...liv.

Kiss har aldrig haft med dem att göra....

Jag är snart 50, jag vet.

En man i min ålder borde ägna sig åt seriösare projekt än att ha som hobby och nörderi - gruppen KISS.

Eller borde man verkligen det?

Är faktiskt inte just det här en av de saker jag gör ganska rätt?

Att ibland hänge mig åt den sak i Livet som för mig alltid har handlat om ren och skär glädje.

Jag kommer ihåg när jag hörde Detroit Rock City första gången.

Jag kommer ihåg var jag var och hos vem jag var, jag kommer tammefan ihåg det mesta om hela rummet.

Det var hos en kompis som var lite äldre, det var på hans "bandare".

Och den känslan, den känslan jag förnimmer därifrån är skön.

Den är enkel, den är ren och vacker.

Min första skiva var Love Gun.

Som extra bilaga i den var det medskickat ett par pappistoler av kartong.

Fast låten Love Gun handlar ju om en helt annan slags "kärlekspistol" än de av kartong.

Sånt hajjade man ju inte då.

Shout it out loud, den låten är en av deras bättre tycker jag.

När jag fick tag på den skivan, eller om det var kassetten så gick jag omkring och sjöng Charlie, Charlie.

Mm, jag trodde textraden var så och jag var lycklig i det.

Mardrömmen började när Peter Criss(katten) hoppade av bandet.

Mardrömmen fulländades när Ace Frehley(spaceAce) gick samma väg och ersattes av nån jag aldrig gillade.

Då var jag riktigt ledsen!

Första gången jag såg dem hade året hunnit bli 1983.

I ärlighetens namn så var det lite av en besvikelse.

De var ju inte ens sminkade längre!

Kiss ska vara smink, platå, party ,rök, bomber, glam och skön lättillgänglig musik.

1996 det magiska året.

Originalbandet tillsammans igen på Globens scen och jag där i publiken med 6-årig dotter.

Sminket tillbaka och Ace som råkade skjuta ned en strålkastare uppe i taket med sin raketskjutande gitarr.

Coolt!

I morgon på Tele2-Arena, jag där igen, nu med 27-årig dotter, lumparkompis och kär sambo.

Nästa vecka gör jag det där igen, fast då ensam och i Göteborg.

Säcken knyts ihop.

Jag och dem!

Men bara hälften av originalet kvar och Paul Stanley som knappt har någon röst kvar.

Men det kommer inte att göra något.

Jag kommer att återuppväcka den där 9-åriga killen som var jag.

Och den här snart 50-åriga mannen som jag bor i kommer att må bra av det.

Mycket i mitt Liv har inte varit bra.

Nu är det mycket bättre, t o m riktigt bra faktiskt.

Mycket i mitt liv är ganska så allvarligt.

Ibland måste jag värja mig bort från det.

Det finns många knep!

Ett av de bästa knepen jag kan stavas fortfarande KISS...