...säga.

Att meningen med livet är att komma nära andra människor.

Någon annan skulle nog hävda att den egentliga meningen med allt det här är att lära känna sig själv.

Jag tror att tvåan ligger till grund för ettan.

Om man vet lite om sig själv tror jag man har svårt att vara någon för någon annan.

Förmodligen har vi under vårt liv god tid och chans till båda delarna.

Förhoppningsvis hittar vi en balans däruti.

Ett liv i ensamhet är ett bortkastat liv.

Ensam är inte stark!

Total isolation är inte nyttigt.

Tillsammans blir vi starkare.

Jag har ingen tro på vare sig munklivet eller att leva som eremit i en grotta i öknen.

Däremot så tror jag att det är förbannat nyttigt att dra sig undan ibland från allt och alla för att vårda enbart sig själv för en stund.

Jag är en del av många sammanhang.

I mitt arbetsliv är jag oftast ett kugghjul som försöker förenkla kommunikation och skapa förståelse mellan människor.

Jag har även ett privatliv där jag ingår som en beståndsdel i olika familjära band.

Det fanns en kärnfamilj som knoppade av sig och blev en ny familj och nu är jag en del i något som skulle kunna kallas bonusfamilj.

Tillsammans så blir det här en ganska så stor paraplyfamilj.

Jag försöker att göra min del med att hålla i när det blåser och regnar, men misslyckas ibland med det.

Min förhoppning är att jag också är en del av något ännu större.

Något som är så mycket större än mig själv.

Ett sammanhang.

Vad nu det skulle kunna vara?

Jag tror att genvägen till det mesta kallas kärlek.

Kanske är det så att det i själva verket är just kärleken som är meningen?

Men jag tror att vi också i det fallet måste gå tillbaka till tvåan innan vi kan göra ettan.

Vi måste lära oss att älska oss själva för att på riktigt bjuda in andra människor till gemensam kärlek.