...tag.

Men nu är jag åter....

Självvald exil är bra ibland.

Att inte skriva när man inte känner för likaså.

Jag är inte hypokondriker.

Däremot känner jag en hypokondriker.

Min pappa är en sådan.

De senaste 30 åren har han enligt egen utsago varit döende i de flesta sjukdomar.

Han har heller inget emot att gå till läkare eller att prata om sina sjukdomar, verkliga eller overkliga.

Det finns heller ingen hejd på de dramatiska operationer han har gjort.

Det har varit en strid på kniven.

Jag har hela tiden sagt att han kommer att överleva oss alla.

Inte illa pinkat av en som är 78 bast!  

Jag skulle nog hävda att jag är motsatsen till hypokondriker.

Till läkaren går jag helst inte alls.

Jag tror nämligen att om jag går dit så får jag en massa sjukdomar som jag helst inte skulle vilja ha.

Nu var jag hos min husläkare i torsdags.

Hitills har jag överlevt.

Men det illavarslande beskedet om mitt tillstånd är nog tyvärr bara skjutet på framtiden.

En massa tuber blod tvingade de av mig.

Mitt armveck ser ut som ett blått pussel.

De skulle kolla både det ena och det andra.

PSA -  det är det som skrämmer mig mest.

Min läkare underströk att jag skulle ha varit där förra året och att det var 2 år sedan jag var där sist.

Vi tog inte upp frågan om hur jag lyckades manipulera mig bort från det besöket och ändå lyckades få ut blodtryckspastiller för ett år ytterligare.

Ömsesidig respekt!

Min tanke gick ändå till sjuksystern som jag fintade upp på läktarn på telefon förra året.

Gissar att jag inte blir lika framgångsrik nästa gång  

Blodtrycket var i alla fall bra.

140/88.

Hjärta och lungor var också finfina

Det pumpar på och andas som det ska.

Till nästa år ska jag i alla fall kolla upp den här tunnelbanereklamen som jag sett skymta förbi.

Läkarbesök via app.

Där jag är hemma och läkaren är någon annanstans.

Borde bli hur lätt som helst att manipulera.

Jag kanske inte ens behöver vara med?

Ska snacka med e-guiderna på jobbet om de kan ge mig några bra tips.

Ajöken!