...nu.

Men nu är jag hemma och tillbaka igen....

Hemma igen till det liv jag lever.

Till min vardag där jag har en plats.

För att kunna hitta hem och tillbaka till vardagen så måste man ibland komma bort.

Långt, långt bort.

Där har jag varit nu.

Jag har varit i mitt inre rum.

Där jag kan stänga om mig och lämna allt annat utanför.

Där inne har jag öppnat upp mina fönster för andra saker.

Gardinerna har fått fladdra fritt och dammet har yrt.

Svetten har tunnit ned i mina ögon och jag har viftat mot flugor.

Det har funnits otrolig prakt, men också stor fattigdom.

Jag har kommit i kontakt med min andlighet.

Jag har lämnat min comfortzone och hoppat lite grann ned i det okända och utmanande utan fallskärm.

För mig är det en livsnödvändighet.

En slags självvald exil med det absolut nödvändigaste som ryms i min ryggsäck.

Jag vet lite bättre nu vem den här mannen som bor i mig är.

En man som är 50 kan låta själen leva eller dö.

Vara nöjd med det man har och så ännu ett frö.

Det känns som jag gjort det.

Jag har gått ned ett par kilon, men inte så många jag hade önskat.

Jag har varit i kontakt med sociala medier mer än jag hade önskat.

I övrigt har jag fått ut det jag ville.

Och mer där till.

Jag är en lycklig man.

Ikväll är det Champions Leauge.

Nu ska jag till Palmyra Kebab.

Jag är hemma hos mina tjejer och jag har min dotter inom räckhåll.

Jobbet börjar först på måndag.

Rykten gör gällande att jag måste lämna FK för en ny Arb, givare 2019.

Men det är sånt som får vänta!