...50.

+ lite moms!

Jag passar på att tacka alla som lämnade en hälsning på Facebook eller på andra sätt igår.

Verkligen överväldigande!

Många.   

Tack, verkligen.  

Jag mår inte dåligt av lite bekräftelse, tvärtom.

Så är det för en lite känslig och kantstött själ.

Jag närmade mig min dag som 50 i total ensamhet.

Likadant blir det med festen på lördag.

Jag håller mig lite avvaktande och spejar liksom in den.

På människorna som kommer att vara där.

Jag mår bra av att förhålla mig på det sättet, känner efter bra då.

Eller inte alls, bara är.

Fest hade det inte kunnat bli utan min brorsa och min mamma.

Vare sig det gällt, 30, 40 eller 50 så är de mina klippor när det kommer både till logistik och mat.

Jag bockar och bugar mig!

Fick dessa tjusiga indianer av mina brorsdöttrar.

Drömfångaren av arbetskamraterna hänger bra ovanför balkongdörren i vardagsrummet.

Det blir nog bra det för jag brukar somna i vardagsrumssoffan ibland.

Fina kubanska cigarrer igår Gabriel!

Kommer väl fler presenter på lördag.

Jag gillar presenter.

Har alltid gjort.

Så nu vet ni det  

Jag kom aldrig att skriva den där väldiga generationsromanen.

Inte heller blev jag den erkänt duktige journalisten.

Kvinnor har jag träffat, men inte så många som jag tänkt.

Jag kunde ha mått bra i många år, där jag istället mådde rätt dåligt.

Men jag har min blogg och kan uttrycka mig bra i tal och skrift.

Istället för en tidningsredaktion blev det undantagslöst Försäkringskassan för min del och jag har trivts förbannat bra där hela tiden (förutom ett par tunga år på Centralarkivet om jag ska vara ärlig).

De kvinnor jag träffat och skilts från har gett mig något och min förhoppning är att också jag gav dem något.

Nu lever jag tillsammans med den bästa av dem alla.

Idag mår jag så bra som jag förtjänar.

Framför allt så är jag medveten om att jag kan göra någonting åt det.

Jag är en man av min väg och jag kan en del för mig viktiga saker.

Det jag lärt mig av livet är att det är framåt jag måste.

Framåt, framåt, är allt jag kan och vill!

Jag står inför den sista perioden i hockeymatchen.

Någon sudden death vill jag inte veta av.

Inte heller något chansartat avgörande på straffar, men gärna en förlängning utan slut.

Jag kommer aldrig bli gammal i själ och sinne.

Det kan jag lova!

Kroppen, den är nåt annat.

Jävligt stelt från sängen fram till kaffemuggen på morgonen.

Men hittills har jag klarat av att sparka loss rätt bra.

Jag är fortfarande väldigt nyfiken på Livet vilket jag ser som en stor tillgång.

Jag är som alla människor, en blandning av sött och salt.

På mitt sätt är jag unik.

Det finns bara en som jag.

Vilket i ärlighetens namn nog är rätt så bra det.

Ibland måste man skänka en tanke till sin omgivning också.