...Göteborg.

Inkluderat Hisingen och Trollhättan....

Jag är så förbannat glad över att jag på min arbetstid får göra det jag verkligen brinner för och är bra på.

Mina föreläsningar.

Mer prat och nya städer blir det i höst.

Även workshops.

Det jag gör är uppskattat och det ryktet sprider sig.

Även om ämnet är svårt och jag inte kan erbjuda något tillfredsställande bra svar på lösning, så blir ändå på ngt sätt ganska bra.

Konstigt vore det väl annars, eftersom jag vid det här laget har hållt på ett antal år.

Dessutom så har jag ju ett antal hundra AA-möten dessförinnan där jag pratat om mig själv.

Övning ger färdighet!

Fortfarande är det dock ett parti i min berättelse som det är jobbigt att prata om.

Det är hur jag drabbade andra.

Min dotter framför allt!

Det fanns när spritdimmorna i min skalle började dunsta bort, en hel del människor jag var tvungen att be om förlåtelse.

Det var ingen katastroflång lista.

Men det var ändå en lista med ett antal namn och jag betade av dem en efter en.

De viktigaste först.

Ett namn tog det flera år innan jag tog itu med.

Jag tror jag skrev ett brev i just det fallet.

Varje gång när jag kommer till dotter-delen i min berättelse så stockar sig orden och jag är nära gråten.

Det är svårt.

Jag känner stor skam.

Vid båda tillfällena igår och senast i Örebro så har någon av åhörarna gråtit under min berättelse.

Igår pratade jag med den ena efteråt.

Hon var anhörig.

Mer och mer börjar mina föreläsningar inkludera dem.

Jag vet inte riktigt varför jag inte pratat så mycket om det förut, men nu gör jag det.

Det beror väl på den ovan nämnda skam som jag känner.

Sanningen är att de som drabbats av oss som familjemedlemmar/älskade är ännu fler än vad det finns såna som jag.

Vi pratar här om en folksjukdom som är accelerande.

Men när vi fd alkisar ser ljuset och vänder våra liv så är det nästan ingen som tänker på dem.

Jag fick ryggdunk, de fick nästan ingenting.

Jag stiger på ett rosa moln, kvar står de med sina känslor och undrar vad fan det var som hände.

Vem skulle de prata med?

Inte med mig i alla fall - jag hade träffat andra som förstod mig bättre.

Så hårt det låter, men lite så var det faktiskt.

Jag hade liksom ett hemligt sällskap att dra till.

De blev kvar där med sina frågor.

Men här får ni någonting av mig:

Nedanstående är kontaktuppgifter till hur ni går till väga för att få stöd och hjälp av likasinnade drabbade.

Sanningen är att vi har drabbat er.

Ni skulle ha lämnat oss!

Det vill vi inte så gärna kännas vid, men så är det likförbannat.

http://www.al-anon.se/

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

...tid. Ulf Lundell och jag.... Över 35 år. Det är lång tid och tid betyder.     ("den vita viskningen", gitarren som heter så för att den är vit och knappast låter)   Han vet inte vem jag är. Jag tror jag vet vem han är.   198...

...ger sig på Försäkringskassan. Det verkar tillåtet för alla att göra det ideligen....   Nu har jag ju bara 1 dag kvar av min anställning där. Men ett litet försvarstal tänker jag ändå ge dem.   En organisation eller myndighet innehåller...

...igen! Vad är det de inte har fattat av historiebeskrivningen?   I åtminstonde 2 större städer i Sverige marcherar alltså nazister på 1'a maj 2019. Flera 100-tals. Jag kan inte annat än anta att de är väldigt lågbegåvade, men igångsatta a...

...Paris! 2 ggr på tågluff i slutet av 80-talet.... 2 ggr på 00 talet som vuxen. Jag har varit inne i Notre Dame med min mamma. Jag föredrar dock Sacre Coeur.   Frankrike var länge mitt favvoritland näst efter Sverige. Numer är Frankrik...

...över saker och ting. Längre....   Det är därför den här bloggen slumrar så sött mest hela tiden. Nu när jag skulle logga in, så kom jag knappt ihåg lösenordet. Men nu blir det i alla fall av.   Det händer att det finns dagar då jag t...