...er.

Att ni har flera 1000-tals förlorade timmar....

Eller flera 100-tals förlorade dagar, kvällar och nätter.

Såna har jag massor av i min ryggsäck!

När jag drack så slutade det alltid med att jag blev medvetslös.

Jag fick blackouter.

Ingenting mindes jag av vad som hänt.

Här har ni mina förlorade timmar och dagar.

För mig var det ett naturligt tillstånd att det var så.

Det var normalt, det var legio.

När man dricker så pass mycket förlorar man all rädsla för vad det här eventuellt skulle kunna leda till.

Sättet att se världen förvrids fullständigt, det blir jävligt skruvat.

Hämningarna försvinner.

Minnesfunktionen stängs av.

Medveten känsla försvinner och man handlar på impuls.

Som ett brev på posten kommer konsekvenser.

Efter konsekvenser kommer ångest.

I allt ovanstående fanns det blod, svett och en mängd pinsamma situationer att reda ut både när man befann sig i dem, men framför allt efteråt.

Om de ens gick att reda ut.

Oftast var jag i underläge och irrade ständigt in mig i återvändsgränder.

Det var ju inte så att jag den 27 mars 2006 helt plötsligt fick en ljus ide om att försöka förändra mig själv.

Det var inte heller så att jag likt Jesus gick ut i öknen för att finna svar på mina frågor.

Förändring var oerhört skrämmande.

Jag var min egen ökenvandring.

Om jag hade haft några frågor så är jag tämligen säker på att jag också hade fruktat svaren.

Det som hände var att jag knäade.

Jag gav upp, jag kapitulerade.

Skiten jag stod i ville jag inte längre stå i.

Jag stod faktiskt inte ut längre.

Vad som helst måste vara bättre än det där....

Men ändå:

Jag saknar de där blackouterna, jag saknar den där avstängningsfunktionen som alkohol hade på mig.

Ärligt talat saknar jag det varje dag, faktiskt flera ggr per dag!

Men för mig finns ingen väg tillbaka.

Mitt problem är och förblir Peter och jag får helt enkelt lära mig vid att försöka hantera honom.

Det går, det går faktiskt framåt.

Jag hoppas det går ett tag till.

En dag i taget!